Sinnrik, gnistrande

Ännu en gång uppenbaras ett av scenkonstens mysterier. Det är inte hur någon gör något utan vem som gör något hur och det behöver inte alls hänga ihop. Men det måste fungera. Det behöver finnas en kontakt, en gnista.
Och här, i Le Jardin, en modern och lugnare tappning av Helan och Halvan, blir det så tydligt.
Här finns ett vitt tält på hjul. Två personer är i tältet. Någon kommer ut och någon är kvar. Den som kommer ut är smal, stark och lite galen. Den som är kvar motsatsen: stor, lat och klok. Och så byggs clownföreställningen upp. Denna gång kring temat trädgård. Och det har setts förr. Och det har tyckts om förr. Och det tycks om det igen. Varför?
Didier André släpar sig ur hängmattan för att dra fram en plastslang och fylla en hink med vatten. Slangen är för kort. Han tittar på oss. Som om det vore vårt fel. Han går tillbaka och hämtar en skarv. Den är också för kort. Han tittar på oss igen. Hämtar en ny. Och ännu en. Den sista skarven är bara 20 cm lång. Vattnet kommer. Han är nöjd. Jättenöjd. Samtidigt bakom hans rygg klipper Jean-Paul Lefeuvre av skarvarna en efter en och gör om dem till jongleringsringar. Allt detta utan att André märker något. Kvar nu är endast den minsta skarven. Och vattnet fortsätter att rinna.
Föreställningen är 90 minuter lång och ibland lite svajande men aldrig tråkig, alltid levande och framför allt mjuk. Tältet förvandlas till en akrobatisk arena men är ständigt redskapsboden och växthuset. Vi lämnar inte trädgården.
Lefeuvre har ett fenomenalt nummer där han transporterar sig själv i skottkärran och André avslutar med en tidningsdans a la ballong som får publiken på knä. Det var länge sedan jag såg en clownföreställning med en sådan enkel och farlig mysfaktor. Sinnrik, gnistrande.

Karl Svantesson