Lärare eller clown?

Det är roligt att skratta. Det är roligt att skratta även om någon just innan berättat att skrattet kommer att komma och varför det kommer att komma. Han berättar att han kommer att snubbla och så snubblar han. Skratt. Han snubblar igen. Skratt. Tittar på oss som om vi vore dumma i huvudet. Ännu mera skratt.
Föreställningen The Art of Laughter återkommer till LIMF efter tre års turnerande och var till en början en föreläsning på L’Ecole internationale de théâtre Jacques Lecoq i Paris där Jos Houben sedan år 2000 undervisar.
Houben ville undersöka skrattet och begav sig ut att låna böcker. Dessa låg dock olästa medan Houben började studera hur kroppen når skrattet och vad det är som gör att kroppen når dit. Han märkte snart att flera komponenter återkom och att dessa var enkla att se men mycket svåra att gestalta. Vår vertikalitet. Vår gång. Våra kontrollbehov.
Med bakgrunden som originalmedlem i Théâtre de Complicité och The Right Size samt regissör till bland annat makalösa Moby Dick med Spymonkey´s verkar Houbens tränade närvaro på scen som någonting utöver det vanliga just för sin vanlighet.
Kroppen, inleder Houben, är här, i rummet, nu. Alltså är vi här, du och jag. Om våra kroppar inte skulle vara här så skulle inte heller vi vara här. Det är en förutsättning och en början för mycket.
Det skrattas sen runtom till alla de klassiska tricksen (Rivel, Popov, Keaton) och den upplysta salongen, salivstänken och skorna som flyger över oss på första raden gör att det på något vis känns märkligt familjärt. Detta är en föreställning om oss människor och det finns flera lager i denna fysiska diskussion om vad en människa är (eller inte är) i relation till vad som får oss att skratta eller bli skrattade åt.
Anmärkningsvärt är att Houben genom föreställningen inte använder någonting extra för att förtydliga något av sina budskap. Händer, fötter, huvud, ansikte, bål och ben. Allt samlat med rösten, orden och texten bakom. Allt för det som skall göras. Och som han gör det. Lärare eller clown? Båda. Men var för sig.

Karl Svantesson