Den nya världen

Mathurin Bolzes nya samarbete med MPTA bokstavligen lyfter och fyller Barbicans stora scen med frågor om vår tid och framtid. På scenen står en plattform eller är det en ö som under föreställningens gång både svävar i stålvajrar, gungar och sjunker.
Ovanför denna svänger en stor lysande dykarklocka. MPTA och Bolze följer med, anpassar och anpassar sig; balansen och numren är alltid osäkra och säkrade, mjuka och farligt våldsamma utan att någonsin falla över i en kategori.
Två jätteplankor blir arenan för en manlig duell där höfter och ryggar förflyttas runt och upp som om de vore timvisare.
Tsirihaka Harrivel imponerar stort genom hela föreställningen med sin enorma förmåga till avancerad teknik och stillhet.
Du Goudron et de Plumes ger inga svar, följer inga linjer, berättar inte något från en punkt till en annan och blir därför, ofta, svår, otillgänglig och stundtals svindlande fri.
Gourys melankoliska och genialiska scenlösning tillsammans med Philippe Foch och Jerome Fevre alltid jobbigt pågående musik skapar samtidigt en rytm bortom rytmen, en mobil och ytterst fysisk tinnitusplats där de fem aktörerna med Bolze i spetsen (tveksam till att han ger sig själv så stort utrymme) exploderar och samlar sig.
Det är ett mörkt stycke. Någonting i världen har gått sönder. Papper och cement krossas och rivs medan farkosten tippar och relationerna med den.
Tilliten och lugnet känns långt borta, även fast många av de svårare numren måste ha dem och detta känns ovanligt och oroande men bra. Detta är fjärde gången MPTA/Mathurin Bolze gästar LIMF.
Med sina tidigare samproduktioner med MPTA: Fénêtres, Tangentes samt Ali etablerar sig Bolze alltmer som den europeiska nycirkusens regiprins. Något som vore omöjligt utan hela kollektivet bakom MPTA.

Karl Svantesson