Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 01 oktober 2020

Feministiska klichéer

2011-02-05

Fakta:

Namn: Subtales - arior från medelklassen
Ensemble: Suffrau
Plats: Malmö Stadsteater
» http://www.malmostadsteater.se/

En förkromad dubbelsäng fyller nästan hela scenen. Borgerlighetens
ikon nummer ett dit våra blickar är avstängda. I den här
föreställningen Subtales – arior från medelklassen – fungerar denna
istället för ett synfält för en socialt kuvad blick, som en plats för
relationer där de båda könens begränsningar omskapas. Men på
kvinnlighetens villkor.
För upp ur täckena dyker plötsligt fyra stridslystna tjejer fram, alla
iförda stridshjälmar gevär och röda fanor. Rummet fylls samtidigt av
rök och en kavalkad av projicerade bilder av en snårig skog täcker
hela scenen. Plötsligt sliter en av sig hjälmen och säger att hon är
trött på att leka finska vinterkriget.
Från det ena kriget till det andra. Genusdimensionen framträder alltmer tydligt
när vi märker att det under stridsmunderingarna dolde sig fyra tvekönade tjejer
med påsydda svullna biceps, trasiga nätstrumpor och ansikten insmorda
med glittrig makeup och huvudena täckta av peruker i all sköns kulörer
och svall. Hur många sådana de bytte under föreställningens gång hann
jag inte räkna. I övrigt drunknar man i klichéer och
stereotyptänkande som ju olyckligtvis verkar ha blivit gängse när det
gäller feminismen.
Gruppen heter Subfrau och verkar fungera som ett kollektiv där
tjejer från de olika nordiska länderna möts och tillsammans skapar
sina föreställningar som bygger på material som de alla bidragit med.
Det är texter som handlar om anorexi, skilsmässor där
omvårdnadsproblematiken ställs i blickfånget, sophantering m.m. allt i
en salig röra. Allt detta framförs delvis med tjejerna påklädda
manliga kroppskostymer där snopparna dinglar fritt. Med tjocka magar,
svullna biceps, somliga med grå utslitna byxor andra som tuffingar med
slickers och öppna skjortor ger de ett förnedrande intryck. Lite som
stålmannen som plötsligt hoppar upp ur sängen. Någon skrattar i
salongen. Själv har jag svårt att stå ut. Kan det verkligen vara
roligt? Kan man hoppas att de till nästa föreställning bjuder in några
killar så de kan rucka på alla feministiska konventioner som
tydligtvis frodas.
Inte utan att man frågar sig om detta kännetecknar jämställdhet och
feminism anno 2011. Skärp er tjejer! Kul hade ni, åtminstone verkade
det så.

Ann Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser