Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 04 december 2020

Tänkvärd scenkonstinstallation

2011-01-23

Fakta:

Namn: De stränga anteckningarna
Författare: Text och regi: Jörgen Dahlqvist
Musik: Kent Olofsson
Ensemble: Bildkonst/rum: Peter Jönsson. Ljus/kostym/rum: Johan Bergman och Jenny Ljungberg. Teknik: Johan Nordström
Plats: Teater Weimar, Malmö
» http://www.teatrweimar.se

Hur kan man nå kunskap om en värld bortom sinnena, bortom det med
erfarenheten kända rummet, bortom partikelvärlden, bortom seendets
gräns
Erfarenheten av rummet har betydelse för tänkandet genom att
kroppen står i samband med vad den rör vid, smakar, luktar, ser och
andas och allt som ingår i ett större sammanhang.
Rumsupplevelsen
utvecklas i en interaktion med omvärlden och tänkandet sker ju inte
bara i hjärnan, utan också i kroppen, i stegen, i rösten, i bilder,
texter, föremål som externa minnesbanker men som sätter tankeprocessen
i rörelse. Det är om allt detta De stränga anteckningarna handlar.
En scenkonstinstallation där nyskapande konstmusik, bildkonst och
text samsas för att bli en integrerad del av föreställningen. En plats
där inte bara den psykologiska processen tar form utan också får oss
att känna oss som en del av denna.
Längs med väggarna hänger svarta bilder av en vrålande man i olika
positioner. Som en Orfeus på sin vandring upp mot jorden men som
slutligen dras tillbaks i dödsriket.
Katastrofen hänger över oss från
första stund. Rekvisitan består av väl begagnade kärl som tycks ha
använts till att blanda murbruk. Gamla murarverktyg ligger sammanfösta
bakom högar av salt och kol. Lösa partiklar som förstärker känslan av
yttervärlden men också associerar till hur Lots hustru i Första
Mosebok blir till en saltstod när hon vänder sig om. Sodom och
Gomorra.
Texten som läses upp av två aktörer associerar fritt kring olika
mytologiska berättelser och klangvärldar. Monteverdis madrigaler,
Ovidius Metamorfoser för att nämna några. Katastrofen hänger över oss,
allt verkar skört, verkar kunna spricka närsomhelst.
Som om de vore de
sista resterande från ett krig, kommer fyra kvinnliga sångare in, endast
införda långa pälsverk ur vilka röda dödsliknande ben och ansikten
sticker fram. Som resterna av naturväsen andas de nästan omärkligt
fram sina toner som om de vore levande-döda, definierar sitt
territorium genom att gå runt till olika platser i rummet där de
sjunger en slags immateriell sång som ibland mest hörs som andning.
”Vårt eget rum”, det säkra harmoniskt organiserade ställs på detta sätt
i motsatts till det andra, utomliggande där kaos råder. Var ligger de
spatiala gränserna dem emellan?
Helt förtrollande var musiken och sången som skapats av
kompositören Kent Olofsson. Morbid men samtidigt ljuvligt vacker som
en slags oformlig ström av obestämda sammanmixade ljud. Spillror av
ljud, ljus i vilka ordet lyser upp som blixtnedslag på den mörka
himlen. Bilder som vi gjort till våra hämtade från bildkonstens,
filmens, musikens och videons värld. Kanske är det trots allt så att i
slutändan allt följer ett logiskt mönster, att det estetiska inte är
en lek i sig.

Ann Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser