Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 18 januari 2021

Heroiskt och lyckat

2010-12-22

Fakta:

Namn: Eroica
Koreografi: Örjan Andersson //Lukáš Timulak
Musik: Ludwig van Beethoven
Ensemble: Göteborgsopeans balett, Pianosolist: Roland Pöntinen
Plats: Göteborgsoperan
» http://www.opera.se

Det är inte alltid det passar, men nog är det häftigt när Göteborgsoperans fantastiska balett får dansa till husets levande orkester. Få moderna koreografer arbetar på scener som erbjuder en sådan resurs, för de flesta är det en utmaning utöver det vanliga. För att få till det krävs dessutom en intern logistik av den högre skolan hos den stora institutionen.
Därför är det glädjande och viktigt för utvecklingen att balettchefen Johannes Öhman vågat beställa och framgångsrikt rott i hamn flera dansprogram med levande musik. Och det är inga små projekt han initierar.

Nu är turen kommen till Beethoven. Under samlingsnamnet Eroica presenteras tre helt nya dansstycken. Titelverket, Beethovens tredje symfoni, kommer sist, men det är upptakten som utvecklas till kvällens höjdpunkt.
Örjan Andersson är en av våra allra främsta svenska koreografer. Han och Göteborgsbaletten har lyckliggjort varandra flera gånger tidigare. Nu har han heroiskt (!), bara en dryg månad före premiären, ersatt den tyske koreografen Marco Goecke, som tvingades lämna återbud på grund av sjukdom.
Andersson ärvde upplägget med världsstjärnan Roland Pöntinen som pianosolist. Musiken, Beethovens 32 variationer i c-moll samt andra satsen ur Pianosonat nr 8, Pathetique passar honom perfekt.
Musikaliteten är Anderssons koreografiska signum och tillsammans med Pöntinen och operadansarna skapar han utifrån Beethoven dans som aldrig blir behagande, utan skarp och precis i varje rörelse och fras.
Roland Pöntinen vid flygeln framme på scen har inledningsvis huvudrollen i Udo Haberlands mjuka ljus. Ur mörkret intill träder dansarna fram på rad. Åtta individer med rörelsevariationer.
Det vore fel att säga att Pöntinen och Beethoven lägger grunden, även om båda är mästare, här går nämligen musik och dans i symbios med varandra, som om de födde och förutsatte varandra. Till och med en så spektakulär rörelse som Paul Pui Wo Lee fantastiska vevande med armarna bär musikens tecken. Och pauseringarna, ofta med riktning uppåt, som om kraften kom därifrån – fast Örjan Andersson är så härligt grundad i golvet – har en lika viktig roll som flödet över scenen. Koreografin lyfter fram suveräniteten hos dansarna och Nina Sandströms läckert skurna kostymer lägger vackert skimmer över alltsammans.
Andersson behärskar den stora scenen, men kan också koncentrera starkt. Ett solo i tystnad för den karismatiske dansaren Hokuto Kodama binder ihop de 32 variationerna med pianosonaten, Pathetique.
Pöntinen hinner förflytta sig till fonden och det nya stycket utvecklas till en dans för två när Hildur Óttarsdóttir gör Kodama sällskap. Aldrig mötas de kropp mot kropp, koreografin laddar istället mellanrummen, vackert och stilrent.
Den svarta scenen ger även en smidig övergång till Eroica, utan längre paus. Dirigenten Eri Klas har smugit in på pulten och slår in symfonins mäktiga öppning.
Orkestern spelar fylligt och dynamiskt, men Klas låter det aldrig bli pompöst. Symfonin känns förvånansvärt dansant.
Koreografen Lukáš Timulak, som gör sin första uppsättning på Göteborgsoperan, är utbildad i Slovakien och Monaco, men har sedan millennieskiftet varit verksam som dansare och koreograf hos Nederlands Dans Theater.
Med dynamisk kraft och ett stort rörelsematerial ger han sig i kast med Beethoven. Han är inte ute efter hjälten, istället söker han upphovsmannen, inspirerad av det så kallade Heiligenstadt-testamentet där Beethoven skriver till sina bröder om hur hans försämrade hörsel plågar honom.

Koreografin antyder en historia, men lämnar alltför mycket öppet. Formen är cirkulär, börjar i slutet och rör sig tillbaka dit. Moritz Ostruschnjak personifierar expressivt en ensam man med ett tyst skri och en kvinnan (Ingeborg Zackariassen) som han aldrig riktigt når.
Därtill lägger Timulak ytterligare två fina duetter, med Fernando Melo och Satoko Takahashi respektive Micol Mantini och Erik Johansson i temperamentsfull dans. I ett ensembleparti finns en stramhet och gemensam andning som jag fängslas av, inte minst när koreografen håller tillbaka rörelsen medan Beethoven brakar iväg med full orkester. Det är effektivt.
Men som helhet är stycket svårt att greppa. Tydligast är boxar som krymper eller vidgar människornas rum. Scenografen Peter Bilak bygger med ljuslinjer och Thomas Anthony Visser lägger till starka effekter i sin ljusdesign. Men all rörelse då, vart pekar den? Lukáš Timulaks stannar hos människan, som står ensam till slut. Hur mästerlig och levande hon än har varit.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten 20 december 2010.

Eroica spelas t o m 12/1

Lis Hellström Sveningson

Fler Föreställningar

Annonser