Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 26 november 2020

Tills guillotinen sätter punkt

2010-12-20

Fakta:

Namn: Marie Antoinette
Koreografi: Patrick de Bana
Musik: Telemann, Vivaldi, Saint-Georges, Mozart, Bach, Rebel & Rameau
Ensemble: Wiener Staatsballett
Plats: Wiener Staatsoper
» http://www.wiener-staatsoper.at

Wiener Staatsballetten kastar av tåspetsskorna, och träder in i en ny era med urpremiär på den moderna helaftonsbaletten Marie Antoinette kreerad av den lovande koreografen Patrick de Bana.

Det blåser nya vindar om Wiener Staatsoper. Det vädras morgonluft för husets balettkompani i kölvattnet av att den nu 75-årige rumänskfödde Ioan Holander efter knappt 19 år på posten som chef för Wiener Staatsoper och Wiener Volksoper i somras drog sig tillbaka.
Den nytillträdde chefen heter Dominique Meyer, som är 54 år gammal och från Frankrike och senast var chef för Théâtre des Champs-Elysées i Paris. Hans konstnärliga utmaningar infann sig genast. Han ville få tillbaka barockoperan på repertoaren (något som har varit bannlyst under Ioan Holanders tid), han ville även ha mer av Mozart samt nya operor. Han ville också att baletten skulle prioriteras upp, få en bredare repertoar, skaffa sig internationella stjärnor och börja med internationell turnéverksamhet.

Till den uppgiften har Meyer hyrt in den 46-årige franske detta étoile-dansaren vid Parisoperans balett Manuel Legris, som ny balettchef. Han efterträder den ungerske Gyula Harangozó II, som under de senaste fem åren har stått i spetsen för det genom besparingsfusioner två sammanslagna kompanierna av dansare från både Wiener Staatsoper och Wiener Volksoper och styrt det med järnhård ryssinspirerad disciplin. Under denna tid har man givit ett decimerat antal föreställningar som huvudsakligen har bestått av säkra biljettsäljande klassiska kort. En förutsägbar och överraskningsbefriad repertoar i det oändliga.
Manuel Legris’ har kommit med ett våghalsigt och ambitiöst program både vad gäller antal premiärer, föreställningar och bred repertoar med allt från klassiker och neoklassiker till moderna nyskapade helaftonsbaletter.
Legris inledde hösten med en hyllning till amerikanska mästerkerk under titeln, Juwelen der Neuen Welt (Juveler från Nya Världen) med koreografier av Balanchine, Twyla Tharp och William Forsythe.
I januari presenteras ett europeiskt program med koreografier av Jirí Kylián, Jorma Elo, Otto Bubinìcek och Paul Lightfoot/Sol León, och i maj kommer en hel afton med baletter av Jerome Robbins.

Manuel Legris ger även helaftonsbaletter som Maurice Béjarts Le Concours, och även en balett av Legris gamla chef från Parisoperan, Rudolf Nurejevs version av Don Quixote. Nurejev hyllas även med en gala som säsongsavslutning.
Ur den befintliga repertoaren dansas dessutom helaftonsbaletterna Onegin, Die Fledermaus, Giselle och Carmen.
Ett program visar även upp kompaniets unga talanger. Men andra ord stormar det av utmaningar för kompaniets dansare!
Som ett led i omstruktureringen av kompaniet, som numera har fått namnet, Wiener Staatsballett, har Manuel Legris återinfört den tidigare avskaffade titeln som förste solodansare; en titel, som han redan har belönat fyra dansare med sedan han tillträdde i somras.
Säsongens nyskapade helafton är en satsning för sig. Den består av modern dans utan tåspetsskor. I januari 2010 kreerade den tysk-nigerianske koreografen Patrick de Bana ett pas de deux till den franska balettstjärnan Agnès Letestu och sig själv med Marie Antoinettes olyckliga öde i åtanke. Det var en intensiv duett i vilken Manuel Legris genast såg möjligheter till vidare utveckling till en helaftonsbalett skapad direkt för Wiener Staatsballett speciellt med åtanke på Marie Antoinettes österrikiska härkomst.
Marie Antoinette är Patrick de Banas första helaftonsbalett. Han fick sin utbildning på John Neumeiers skola i Hamburg. Han var först dansare hos franske Maurice Béjart i Lausanne under fem års tid och därefter hos Nacho Duarto i Spanien i 10 år. År 2002 grundade han sitt eget kompani, Nafas Dance Company och året därefter vann han både priset för bästa föreställning och bästa dansare i Valencia. Han har hela tiden fått goda vitsord för sina koreografier bland annat till filmregissören Carlos Sauras film, Iberia och Fados.
Patrick de Bana får alltfler förfrågningar och hans koreografiska språk hämtar näring ur de intryck som de alla moderna mästare han har stiftet bekantskap under loppet av sin dansarkarriär har tillfört som exempelvis. Béjart, Duato, Kylián, Forsythe, Mats Ek och Ohad Naharin. Deras påverkan märks såväl i grepp som i språk. Men det som är verkligt intressant är Patrick de Banas förmåga att skildra själens vemod och melankoli under ett nyanserat utvecklingsförlopp. Snarare än att intressera sig för historiska fakta känner Patrick de Bana in sig i den unga Marie Antoinettes psykologi i hennes möte med Versailles stela hovetikett och en osäker kronprins och så den erotiska kärlek hon fick när hon famnade greve Axel von Fersen. Hur hon sedan frystes ut av hovet och därefter hur hon drabbades under franska revolutionen då hon fängslades inför avrättningen i guillotinen.
Som abstraktioner i barockdramat åtföljs Marie Antoinette både av en Skugga och en Ödesgestalt
Musiken är ett lapptäcke av tidens kompositörer som Telemann, Vivaldi, Saint-Georges, Mozart, Bach, Rebel och Rameau, medans Skuggan och Ödesgestaltens inslag ledsagas av spanska Luis Miguel Cobos nykomponerade disharmonier och skärande bullermatta.
Kostymerna är kroppsnära och minimalistiska med inslag av rokokodetaljer kreerade av Marie Antoinette-pas de deuxets ursprungliga ballerina, Agnès Letestu. Scenografin består av vändbara spegelytor av plexiglas, ett par trappor och eleganta ljuseffekter som anger skiftet från Wien till Versailles, Trianon och fängelset.
I huvedrollerna som Marie Antoinette och Ludvig XVI är första solisterna Olga Esina och Roman Lazik övertygande som brickor i maktspelet. Hon först som en livlig och nyfiken barnbrud som mognar som kvinna i greve Fersens förföriska grepp (den vackert maskuline Kamil Pavelka), medans hon till sist genomlider olika faser av desperation och vanmakt till försoning och resignation. Kung Ludvig XVI först som en generad och motsträvig i sin kunungaroll, som i den sista dödsdansen lägger sitt huvud i Marie Antoinettes knä och häller henne tillbaka när hon försöker dra sig undan, och slutligen griper tag i hennes huvud när hon i slutscenen böjer nacken tillbaka och blottar strupen för det blodröda ljuset till ljudet av guillotinens susande fall. Och som Skyggan är Elisabeth Golibina likblek som en paralyserat slowmotion-spöke i den potenta Kirill Kourlaevs manipulerande förförargrepp som läderklädd Ödesgestalt.
Det är inget tvivel om att Patrick de Banas moderna barocktragedie, Marie Antoinette, fascinerar större delen av publiken på Volksoper i Wien, som bemötte det med stående ovationer och bravorop samt ett enda bu. Som den äldre damen vid sidam om mig sa: Nägra Wienare föredrar det glättiga.

Sett vid urpremiären på Wiener Staatsoper den 20 november.

Majbrit Hjelmsbo.

Fler Föreställningar

Annonser