Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 03 december 2020

Showbiss med Cullbergbaletten

2010-12-14

Fakta:

Namn: Triptych- A study of Entertainment
Koreografi: Alexander Ekman
Ensemble: Cullbergbaletten
Plats: Malmö Opera och Musikteater
» http://www.cullbergbaletten.se

Klichéerna har sedan lång tid erövrat inte minst dansen. Många
koreografer vet att det säljer därför fortsätter de. Showen går därför
vidare. Alexander Ekman försöker i sin Triptych- A study of
Entertainment
klä av klichéerna in på bara skinnet för att ifrågasätta
om det verkligen är detta vi förväntar oss av dansen. Och
Cullbergbaletten vad skall det bli av den?
Föreställningen som planar ut i ett hopplöst svart hål, ett slags
tvivel tillför oss inget nytt. Men visst är den skojig i all sin
trivialitet. Men så fungerar ofta klichéer. Tjejen i businessdress som
lever på att producera en massa meningslösheter.
Först sprutar hon ut
sina idéer som dansarna klädda i gula fransiga dräkter och blå peruker
parodierar på. Allt är festligt skrudat med försilvrad ridå i långa
rader i fonden som skänker en lite rå filmiskhet. Dansarnas flödande
rörelser med sina slapsticks i bästa Bollywoodanda, deras alltmer
påklistrade leenden och sina clownnäsor som de sätter på sig innan de
ställer sig ute i bänkraderna och stirrar på oss. Hur länge står vi
ut? Ingen i publiken verkar reagera. Hon som sitter bredvid mig undrar
om nästa del blir bättre.
Ute i foyéen där andra akten utspelas står en rad glasburar
uppställda där en dansare i var och en utmanar våra blickar med sina
rörelser, försöker imitera oss men tappar snart bort oss i vimlet
eftersom de är instängda. Eller är det kanske i stället vi som är
instängda? Ingen låtsas förstå, bara fortsätter att gå förbi.
Sista akten är en parodi på den första men här är allt avklätt och
upplöst. Businesstjejen har tappat energin och den okuvlige killen i
vit hög hatt och lika vit kostym har också tappat formen. Allt är nu
bara påklistrade leenden när det inte hakar upp sig i dansen som de
båda killarna som verkar ha fastnat i sina rörelser som de inte kan
komma loss ur.
I slutscenen får vi njuta av en kravlande naken mask –
en slags kejsare utan kläder – som med en slipprig grimas kravlar sig
över hela scenen. Det är hjärtslitande i all sin uppriktighet men
faktiskt också riktigt vackert. Säg det om klichéer men de har alltid
något att bidra med för var och en.
Själv vill jag gärna se mer av Ekman men då med mera dans. En ny
slags dansteater där dans, bild, musik,performance och alla andra
scenkonster bildar en slags symbios och där det konventionella
scenrummet fått ge plats åt ett mera öppet sådant där alla konstarter
kan utvecklas tillsammans. Ut i foyéen, öppna scenrummet och låt
publiken känna att den deltar på ett helt annat sätt. För det är väl
det vi vill, inte bara dränka oss i uppslitna klichéer.

Ann Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser