Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 01 oktober 2020

Eraritjaritjaka – stark längtan efter något förlorat

2010-12-14

Fakta:

Namn: Eraritjaritjaka, musée des phrases
Författare: Heiner Goebbels,
Regissör: Heiner Goebbels
Ensemble: Théâtre Vidy, Lausanne
Plats: Skuespilhuset, Köpenhamn,
» http://www.kglteater.dk

Scenen är tom så när som på ett pyttelitet hus, mindre än ett
dockhus, som med sina små fönster ger intryck av en tärning som ligger
kastad där. Ett ögonblick av dramatisk spänning som minuterna efteråt
utökas med fyra stråkmusiker som med sina knarrande stolar äntligen
lyckats finna sin plats på scenen.
Denna Mondriankvartet med hemort Amsterdam, inleder med
Sjostakovijts Stråkkvartett nr.8 från 1960 som han skrev till minnet
av fascismens men också stalinismens offer.
På den linjen fortsätter
sedan musiken. Allt med politiska referenser från Sjostakovitj till
Mossolov, Scelsi, Oswald, Lobanov till George Crumbs Black Angels som
anknyter till kriget i Vietnam.
Eraritjaritjaka, musée des phrases, som föreställningen heter, är
tredje delen i en triologi som Heiner Goebbels satt upp med den
schweiziske franskspråkige skådespelaren André Wilms i ensamroll.
Han
är en äldre man som spankulera runt på scenen, leker med två
skalbaggslika högtalare med rörliga antenner, som alltmer tar formen
av robotar, samtidigt som han reciterar ord och aforismer hämtade från
olika skrifter av Elias Canetti.
Långsamt för han oss in i det där
pyttelilla rummet, vårt eget, som under föreställningens gång med
hjälp av video och film förstoras upp på en filmduk som täcker fonden.
Vi får till och med vara med om att steka en omelett med lök, vars
envetna lukt sen hänger med oss resten av kvällen.
Men då befinner vi oss mitt inne i huset, en lägenhet dit Wilms
förts från scenen följd av en kameraman som filmar inte bara hans väg
ut från scenen och teatern utan också ut till en väntande taxi och som
sedan tar oss med genom Köpenhamns gator. För att slutligen hamna i en
äldre lägenhet där Wilms tydligtvis bor.
Samtidigt som musikerna sitter kvar på scenen och spelar kan vi på
filmduken följa färden ut i stadsrummet och in i det lilla personliga,
där travar av böcker och diverse personliga ägodelar skapar en känsla
av insliten hemtrevlighet. En plats fylld av mänsklig närvaro. Wilms
visar oss runt, gör oss hemmastadda, lagar mat, börjar skriva, börjar
läsa en tidning. Men allt stannar därvid.
Omeletten som steks men som
han bara börjar smaka på, orden- aforismerna som han citerar hänger
mest upp sig, ingenting verkar bli gjort som han vill. Börjar om och
om igen, går från det ena rummet till det andra, vattnar blommor,
kollar posten tills vi plötsligt märker att alltsammans utspelar sig
på scenen mitt framför våra ögon. Filmen, en illusion om vår egen
verklighet?
Bilden på filmduken har plötsligt skiftat. Det pyttelilla huset
ligger fortfarande på scenen men har fallit omkull medan vi på
filmduken nu får se det uppförstorat i jätteformat med upplysta
fönster genom vilka vi kan skymta Wilms som går runt och vattnar sina
blommor. Först nu blir vi medvetna om att hela filmsekvensen var
inspelad bakom scenen, där lägenheten fanns rekonstruerad. Inte så
konstigt alltså att löklukten kändes så intensiv.
Det nya med föreställningen – den har redan fått ikonstatus inom
scenkonsten – är att videosekvenserna inte var där för att enbart
skapa en illusion utan för att förstärka känslan av en slags resa från
det yttre rummet till det inre, ett slags mentalt rum där allt kan
hända.
Canettis texter tillsammans med Wilms appropriering av detta
interpellerade till vårt undermedvetna medan musikerna hela tiden
fortsatte spela på scenen utan hänsyn till text och video. En
dekonstruktion av det teatraliska där text, bild, musik och video
skapar en slags märklig rumslig dramaturgi inte bara bortom tid och
rum utan också självständiga från varandra.

Ann Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser