Spännande tomater

Titeln är Swan Lake, och musiken härstammar också från Svansjön, men här finns inga svävande svanar på tåspets. Den florstunna och himlasträvande elegansen har ersatts av gumptunga och medvetet klumpiga och kantiga rörelser. Sjön är utbytt mot en massa röda tomater. Tragiken och de störa känslorna har ersatts av, ja, vad har de egentligen ersatts av. Det är som om allt innehåll har avlägsnats från den klassiska Svansjön utan att ha ersatts av något som helst annat innehåll. Ingenting nytt tillfogas. Det handlar bara om form utan innehåll. Israeliske Idan Cohens moderna tolkning av Svansjön är bara ihålig och tom. När man sitter i publiken och ingenting upplever, så undrar man verkligen vad det är som koreografen vill förmedla.
I programmet kan utläsas att verket handlar om identitet, och de tre kvinnliga dansarna skisserar ett antal utgångspunkter och koder samt söker efter frihet och utvägar. Det är alltså detta som de gör när de vältrar sig runt på golvet i en massa tomater. Eller när de agerar som djur och skäller som sälar eller hundar. Djurimitationerna kanske verkar komiska, men trots Rudolf med röda mulen-näsor och små nyårs-partyhattar på huvudet, så är Idan Cohens hysteriska Swan Lake inte ett dugg skojig, utan bara en tröttsam upplevelse. Som en av åskådarna sa efter föreställningen: “Tomaterna vad det mest spännande…”.

Torben Kastrup