En käck knäppare

| |

Härmed kan rapporteras att Balanchines Nötknäpparen är vid god hälsa. Lika russinproppad som julens fruktkaka är den fylld av jultrevnad, godisdrömmar, en nypa mystik och en matsked romantik. Biedermeyerklänningar och korvskruvslockar till de små dansande flickorna, trumma, trumpet och mycket liten vapenrock till gossarna. Ack ja, svunna tider! Genusperspektivet vilar tryggt kvar i 1890-talet, ser det ut, men 1954 var tillkomståret.

Biljetterna är tokdyra (för en svensk) fast vi sitter på ganska usla platser tillsammans med ekonomiskt sinnade barnfamiljer, vars finklädda telningar får spana uppmärksamt ner mot scenen hundra meter bort i den jättelika salongens botten. Inte att undra på att en och annan ledsnar.

Balanchines Nötknäppare är intressant på många vis, inte minst för att den knäppte upp själva nötknäppartraditionen till något festligt och lättsamt. Det går väl inte att tänka sig hans version av Petipa-Ivanovs klassiker till Tjajkovskijs konfektask-musik utan Disneys Fantasia från 1940.
Likaså hade man i London lanserat Nötknäpparen på nytt under sent 1940-tal, men det är också sant att George Balanchine som liten balettpojke dansat stridande möss hemma i St Petersburg. Han var i egen person bärare av ett klassiskt ryskt dansararv, som här fick ny tappning.
I tjugoårsåldern värvades Balanchine till Ryska Baletten i Paris, blev kvar och hamnade på 30-talet i USA, där han tillsammans med finansiären Lincoln Kirstein grundade det som senare blev New York City Ballet. Och för detta kompani skapades Nötknäpparen och en lång rad andra verk; förteckningen över Balanchines samlade verk är majestätiskt lång.

Nötknäpparen à la Balanchine följer E T A Hoffmans berättelse Nötknäpparen och Råttkungen, men tonar ner bataljen på julnatten något och avslutar den första delen med snöflingornas dans. Desto mer flödar fantasin och bildrikedomen i balettens andra del, där Marie och Lilla prinsen anländer till Konfitürenburg, Sötsakslandet, och tas emot av Sockerféen, The Sugar Plum Fairy. Barn dansar julgransänglar i kristyr, och sen blir här kabaret för Varm choklad från Spanien, Kaffe från Arabien, Te från Kina, Karamellstänger, Marsipan-herdinnor, Mor Ingefära och hennes sockerpullor. Samt Daggdroppen, kanske kan hon tolkas som en syrlig karamell, och så blommornas vals. Final med pas de deux för Sockerféen och hennes kavaljer innan barnparet tar plats i Jultomtens släde, dragen av renar, som drar iväg upp i tågvinden.

Ögongodis så pudersockret yr, och kanske mer ett fantastiskt titteri än stor dans. Men det är roligt att barnen på scenen får dansa så mycket och på en nivå som känns ”lagom”. De ser ut att ha kul.

Framförallt är det roligt att ha sett ett historiskt verk i god form. Balanchines Nötknäppare gjorde att all världens operahus knåpade ihop egna tolkningar, ofta mycket fantasifulla och uppfinningsrika som Stockholmsoperans knäppare, 15 år gammal i år, och en mix av Hoffman och Elsa Beskows Petters och Lottas jul.

Femtiosex år gammal har The Nutckracker hunnit till mogen medelålder och avspändhet. En hel del har ändrats, främst scenografin, och Jerome Robbins koreografi till sekvensen med kriget mellan tennsoldater och råttor som ingick i 1954 års upplaga, är den alls kvar eller bara kortad? Det kan man fundera på, men strax tumlar man in i kristyren och glömmer petitesserna.

Margareta Sörenson