Livets mening – episoder och ekon

Neumeiers ambitiösa version av Parzival, som skapades 2006 ger en
abstrakt och symbolmättad tolkning av legenden om Kung Arthur.
I sitt
försök att tolka myten om den vandrande riddaren, använder sig den
amerikanske koreografen av Wagners metoder och återkopplar till
medeltida sagor traderade av Chrétien de Troyes och Wolfram von
Eschenbach. Resultatet är att Wagner knappt hörs annat än vid två tillfällen, precis som Arvo Pärts Für Alina, medan resten av musiken är John
Adams Episodes.
Första delen av baletten som är indelad två akter och i sin tur
tio berättande scener, liknar scenerierna i ett
expressionistiskt drama.
Det börjar med att Parzival som barn växer
upp i skogen iförd flickkläder, för att skydda honom från att bli
riddare och dö som sin far Gahmuret. Den ukrainskfödde Edvin Revazov mognar trovärdigt i titelrollen under föreställningens gång. Uttrycket
blir alltmer nyanserat i takt med att han får nya erfarenheter och blir mer känslomässigt utvecklad.
Olika avgörande händelser skildras, exempelvis mötet med riddaren i den skinande rustningen som majestätiskt svingar sig över scenen i grand jetées och imponerar på den naive gossen med sin skönhet, vilket medför att pojken överger sin mor Herzeliede. Den tragiska, graciösa och skygga Joëlle Boulogne är övertygande som den lidande modern, som försöker hindra sin son från att ge sig av, genom att täcka över honom med sin slöja. Den slöja som ska bli hennes svepning när hon dör av sorg.
Initiationen fortsätter med dråpet av den röde riddaren (Kiran West) som rent konkret berövas sina vapen och lämnas att dö naken medan Parzival segrar och blir antagen att utbildas vidare vid kung Arthurs hov där hjälten uppräcker kärleken.
Den andra delens eko är till skillnad från den första delens dramatik desto mer poetisk och leder tankarna i mer metafysiska banor. Detta skildras mycket vackert exempelvis i den del som kallas de tre blodsdropparna i snön till tonerna av Arvo Pärts melodiska, kristalliska perfektion. Här får tre rödklädda kvinnor symbolisera såväl den blodspillan som sker under krig som kärlekens strider, samtidigt som de känslosamt rör sig runt Parzival, som nu har uppnått ära och ryktbarhet, samtidigt som han försöker sätta sig in i livets verkliga mening.
Det hela kulminerar i mötet med en eremit och resulterar i upptäckten av den kristna barmhärtigheten. Här uttrycks det i upphöjda scenerier med utsökt utformade intrikata portés, i typisk Neumeier-stil.
Den här 2 timmar och 40 minuter långa och komplicerade baletten gavs en imponerande tolkning av Hamburg Baletten som är i utmärkt form, även om den inte kunde överbrygga att scenerna stundtals har en ganska torr utformning.

Simona Gouchan