Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 21 september 2020

Låt festen gå vidare

2010-11-23

Fakta:

Namn: Hemma hos
Koreografi: Ben Wright, Marie Brolin-Tani, Kenneth Kvarnström
Ensemble: Skånes Dansteater
Plats: Båghallarna, Malmö
» http://www.skanesdansteater.se

Den här gången är det inte ute kring dockan utan inne i hela
Skånes Dansteaters eget hus som man valt att fortsätta sitt
femton+femårsjubileum. Femton med kompaniet, fem med huset. Hemma
hos
har man valt att kalla det hela.
För att göra oss hemmastadda startar man med en uppmjukningsrunda
ledd av koreografen Ben Wright som lockar oss med på en spännande
vandring där dansarna på ett femtontal platser i alla möjliga och
omöjliga utrymmen, somliga skapade för denna installation-happening
som han kallat Small Acts, visar en serie korta trion, duetter och
solon.
”Alt dandser, tro mitt Ord!”, som en gång H C Andersen sa.
Medan dansarna virvlar runt för att söka efter sin nästa anhalt
trängs publiken för att hinna se allt. Tempot är högt ställt och det
är inte lätt att riktigt hänga med.
Med eller utan den där kartan som
vi fick med oss lyckas vi i ändå snappa till oss några små bilder som
vi själva sen får passa samman.
Från foyéen leder i slutändan
dansarna oss in i salongen där Marie Brolin-Tanis stilfulla duett
From me to you… får sin premiär.
Här är det känslorna som står på spel. Manligt och kvinnligt. Hon
heter Katarina Wallmo och gör här sin sista föreställning innan
pensionen, han Melody Puto och är en välkänd dansare i den fasta
ensemblen. Alla parter känner varandra väl och det märks. Kanske är
det därför föreställningen känns så levande.
Medan Wallmo är den
känslofulla, ständigt tvekande är Puto den förstående medparten
ständigt beredd att få det hela att hänga samman. Det är både
humoristiskt, tänkvärt och vackert. En slags hyllning inte bara till
alla våra känslor utan också hur de formar vår identitet.
Kvällens höjdpunkt blev förstås Kenneth Kvarnströms våldsamma no-no från 1996. Men en repris ställer stora krav på dansarna. Men
också på verket. Mycket som görs saknar aktualitet bara några år
senare. Dansarnas roll är därför dubbelt viktig för att fylla verket med
nytt liv. Med nya dansare är det ju en ny föreställning som lever
sig in i vår egen tid.
Inte minst imponerad blev jag hur dansarna lyckats ta till sig den
fysiskt ytterst ansträngande och komplicerade rörelsevokabulären- få
in den i sina egna kroppar. Ett konststycke i sig. Att den med all
sin ömsom brusande och högljuda puls, sin fascinerande ljus och
ljuddesign som förlänar scenrummet en mängd måleriska och
rumsförändrande effekter, sin teater-no-inspirerade meditativa
stämning, fortfarande känns angelägen bidrar förvisso ytterligare till
att den gick rakt in i våra vinterstämnda hjärtan.

Ann Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser