Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 26 september 2020

Viljan att skapa

2010-11-18

Fakta:

Namn: The Urge To Compose - Autum expressions
Koreografi: Masterstudenterna i koreografi på Dans och Cirkushögskolan
Plats: Dans och Cirkushögskolan
» http://www.doch.se

På DOCH (Dans- och cirkushögskola) en hel söndag från lunch till sena kvällen presenterade Masterstudenterna i koreografi sina senaste arbeten, med fikapauser och en maffig brunch på mitten, under namnet The Urge To Compose – Autum expressions.

Någonstans i mitten av dagen, och i mitt i en tallrik bacon och äggröra, så tänker jag att jag inte är här för att bli underhållen. Och koreografstudenterna är inte här för att lära sig att underhålla. Vilket ju borde vara en självklarhet när det gäller en masterutbildning i konst, men just nu känns det ändå som att jag, och vi alla, behöver påminna varandra om det. Här gräver de i sina tankar. Funderar över vad de hittar. Testar vad de hittar. Tror de hittat något men ifrågasätter igen. Det är därför genomgående mycket eftertänksamma verk som presenteras för oss denna dag.
De är i mitten av sin utbildning och jag ser hur ingen dem sitter säkert tillbakalutade i sina verk. Alla nerverna är utanpå. Det gör mig glad, så ska det vara. Jag är här för att se hur, och förhoppningsvis ta del av när, danskonsten fortsätter ut på outforskad mark. Jag är här för att se vad som händer i mig när jag kliver på den marken.

Först på golvet är Uri Turkenich’s No More Phantasies, dansat av honom själv samt Juli Reinhartz och Zoë Poluch. Jag blir inte underhållen, jag blir utmanad. De börjar på golvet, med sina kroppar och sitt kött mot golvet. Sen dunsar de med sina mjukdelar mot golvet, skapar en rytm, bryter rytmen, fortsätter länge, länge. Som åskådare (usch jag hatar att vara ”åskådare”, jag vill ju vara med!) är det som att vara ute och springa: först är det härligt och man känner sig lyckad, sen blir man astrött och vill lägga av, men sen kommer andra andningen.
Det är då det blir intressant. Man ser djupare i vad de gör på scen, får associationer och tankar. Det är här ens kondition förbättras, man utvecklas. Men sen måste man ändå kämpa resten av vägen. Titta på hur de tre testar olika sätt de kan liksom floppa omkring på golvet, undra över om det gör ont i deras skinn, dagdrömma lite, dras tillbaka in av att de höjer intensiteten ett litet snäpp. De uthärdar och fortsätter. Jag uthärdar och fortsätter. Efteråt är det helt värt det och jag har mer syre till min hjärna.

Efter det kommer Zoë Poluchs PUSHOVER, framfört av alla hennes sex medstudenter. Men under de första kanske 30 minuterna ser man inte skymten av dem. Poluch jobbar med stillbilder som hon skapar av stora gråa plaströr. Man hör fötter tassa över scen när de i mörker placerar om de mäktiga rören. De är lite mer än tre meter långa och placeras i olika formationer. Liksom uppstår från ingenstans mitt ute i rymden. Levande med döda. Först i helt i tystnad, förutom de tassande fötterna i mörkret mellan bilderna, sen hörs en tiger morra dovt medan man väntar i mörkret på nästa bild.
Effekten blir dramatisk på ett ödesmättat rymdepos vis. Flera i publiken som jag pratar med efteråt tyckte det var skrämmande, som en mardröm. Jag tycker det är fantasieggande, och lite långtråkigt, på ett bra sätt. I slutet får man äntligen se dansarna, först mer som objekt än som människor. Men till sist dansar de kring som sig själva. Man blir lättad. Men önskar lite att man inte fick den sista lättnaden utan stannade i den overkliga känslan av dröm, rymd, stilla fält och tomrum.

Rebecca Stillmans stycke As We Possess/PUSHOVER/No Place For Phantasies/THE PRICE OF GOLD IS LOW/Dom Vackraste Schweiziska Böckerna 2007/The Way Sounds Attack är som man kan förstå av titeln en mix av alla de andras stycken. Hon är den enda vars text i programbladet är direkt förklarande. Här finns ett behov att redovisa metoden, så att vi i publiken förstår vad det är Stillman vill testa.
Hon arbetar med Slash Fiction, en variant av Fan Fiction, som metod. ”… Fan fiction is deravative storiesstories of original work written by fans, where as slash fiction is understood as being romanticand or erotic…”
Det blir, med hjälp av pampig filmmusik och fladdrande ljus romatiskt. Men aldrig erotiskt, och inte mycket annat heller för den delen. Tyvärr.

Efter dessa tre får vi en välbehövlig och härlig brunch. I rusningen runt chokladfontän och bloody marys så märker jag hur mycket folk som har tagit sig ända bort till DOCH, av intresse för koreografernas arbeten.

Mätta, varma och med kaffekoppen i handen slår vi oss ner för det mest actionfyllda blocket denna dag. Först ut är Nadja Hjorton med As We Possess dansat av Zoë Poluch och Stina Nyberg. Det finns bara ett sätt att säga det på: de äger! De äntrar rummet med total självklarhet, kliver omkring med nonchalanta steg liksom för att ta varje kvadratmeter i besittning.
I mitten av rummet ligger trasmattor som bildar en scen, en yta som lockar. Med insjunkna bröst, framskjutna höfter och kutrygg ser de fullkomligt orädda ut. Oklart om det är trots, eller på grund av den klassiskt ”fula” kroppshållningen.
Jag lutar åt att det är just för att de totalt ignorerar det vanliga sträckta, graciösa dansaridealet som deras nyfikenhet inte är ett dugg orolig. När de sen i samma känsla börjar dansa balett till Chemical Brothers musik som fortsätter, fortsätter framåt, så förstärks den ägande känslan. De dansar så länge de själva vill, med skoningslös skarphet och utan något tvivel. När de inte har lust längre, när nyfikenheten har lagt sig, då lägger de sig som paschor på golvet. Där på ön av trasmattor som de har erövrat, där ligger de och knaprar lojt på vad jag tror är pistaschnötter. Sen drar de därifrån och erövrar något annat rum och antagligen halva världen utan att ens blinka.

Publiken ser glad och upprymd ut när Stina Nybergs The Way Sounds Attack drar igång, vilket det gör som en ångvält, långsamt sen snabbare, skoningslöst uthålligt. De sju koreografistudenterna dansar sig igenom ett helt techno album. De är musiken. Bokstavligen. De dansar alla instrumenten. Och de jobbar väldigt hårt.
Efteråt är vi i publiken blandat helt utpumpade, eller helt upprymda, som om vi själva hade dansat oss igenom det det rave-party vi har bevittnat. Poäng till Nyberg för att hon får oss att känna istället för att bara se. Det känns jävligt intelligent och nutida.

Här någonstans börjar man verkligen känna av att det är ett maraton av dans, och att det krävs många koppar kaffe för att hålla skärpan kvar. I ännu en fikapaus tänker jag på skillnaden mellan att skapa utifrån och därmed kontrollera ”bilden” man formar, som Poluch och Hjorton gör, och att skapa inifrån som Nyberg. I The Way Sounds Attacks är det dansarnas uppgift och musikens komposition som är koreografin. Hur viktigt är det att ha kvar makten över den visuella formen? Inte för mig. Det är spännande när koreografen/regissören släpper taget och ger sig in i verket. Distansen försvinner, och av farten också en del av de effektskapande tricken. Men samtidigt njuter jag av när det spelas på mina känslosträngar. Jag vill bara inte manipuleras för mycket, jag vill att man litar på mitt intellekt och förmåga att känna känslor utan att någon trycker på mina känsloknappar.

Det näst sista stycket för dagen är Juli Reinartz THE PRICE OF GOLD IS LOW, dansat av Reinartz, Rebecca Stillman och Uri Turkenich. När man kommer tillbaka in i scenrummet efter fikapausen möts man av visuellt överdåd. De tre dansarna ligger draperade på en gigantisk madrass av guld. Man blir nästan bländad av det skinande vackra. Dansarna ser avsminkat och mjukt naturella ut. Ursäkta mig men jag kan inte låta bli att börja skriva i modetermer, de förhåller sig på scen som modeller och utstrålar lyx, uttråkning och sex. De dansar långsamt, metodiskt upprepande av en rörelse, sedan byter de position, och fortsätter. Jag blir trött och sömnig. Mycket tid lämnas för mina egna associationer, och material till fantasier bjuds det på. Men kanske inte tillräckligt för att jag ska hållas intresserad så här sent in söndagens långdistanslopp av dans.

Tur att Kim Hiorthøys De Vackraste Schweiziska böckerna 2007 kommer sen. Sist på kvällen, och tveklöst roligast.
”Norsk komedi” säger Mårten Spångberg, programansvarig för koreografutbildningen. Och det är roligt, jag skrattar. Men det är också väldigt fint. När jag skrattat klart åt den lågmälda humorn, så blir jag rörd över ärligheten och skönheten i Hiorthøys och Stina Nybergs dans.
Först mumlar de, hummar, pratar i en telefon. Man förstår att de spelar in. Sen spelas det upp, och man inser att de har pratat igenom vad de ska göra, för nu utför de föreställningen till sina egen röster och instruktioner.
De pysslar omkring på scen, framför sitt nummer, sakligt och vackert. Dansar, trummar på bongotrummor, pratar direkt till oss, fixar till ett dramatisk crescendo. De är som trollkarlar som avslöjar sina trick, men fortfarande är lika magiska. Det är fullkomligt underbart.

Det måste också sägas att samtliga verk höjs av Chrisander Bruns enkla men geniala ljussättning.

Jag går hem och somnar med hopp i hjärtat. Men innan jag somnar tänker jag på att göra. Vad gör jag egentligen? Hur väljer en konstnär vad hon vill jobba med, och hur? Det är svårt att värja sig för en annan människas göranden. När någon gör något som är mycket viktigt för henne. När hon gör sitt bästa, ger allt. När hon har valt något hon vill ägna sin tid åt, ett medel att uttrycka sin version av att vara människa, och sitt perspektiv på världen. Då är det viktigt. Då finns inte bra eller dåligt längre. Då lyssnar jag. Idag har jag lyssnat.

Emma Tolander

Fler Föreställningar

Annonser