En spansk skiss

Om man vill vara snäll kan man säga att Daniel Abreus verk Equilibrio är ett kollage, men är man mera kritisk, skulle man nog snarare kalla det för en enkel skiss.
Equilibrio är en kort föreställning på ynka 50 minuter, tämligen fragmentarisk och ganska osammanhängande.
Titeln Equilibrio (Balans) är nog det sista ord som fallen en in efter att ha upplevt föreställningen. Ibland ske det absolut ingenting i Daniel Abreus verk, det är bara en enda av de tre kvinnlig dansarna som står och hänger i ett hörn av scenen. Men stundtals bubblar det av goda idéer, som till exempel när en skäller och ger en frånvarande man stryk. Och kanske som en levande karikatyr av manliga könet förvandlar hon sig till en levande fontän och spottar ut vatten i långa strålar så att det plaskar ned framför åskådarna på första raden. Eller när en T-shirt med ett ansikte tryckt på bröstet dras upp över huvudet som en mask och det verkliga ansiktet kommer att likna en kubistisk Picassomålning. Det kantiga ansiktet kan då ses som en symbol för i hur många olika vinklar som man kan möta en annan människa på.
Det bästa i Equilibrio är när en dansare går i stå, mitt i en rörelse och står och slirar som en film som har gått av. Människan kommer varken fram eller tillbaka utan har gått i stå mitt i alltihopa – helt fastlåst i en situation.
Det finns många fina bilder i Daniel Abreus verk, men de ställs inte samman till en helhet och därför blir Equilibrio väldigt skissartad och förvirrande.
Det är också irriterande när dansarna bara står och snackar och man inte kan höra vad de pratar om, trots att de talar engelska. Till och med när de använder mikrofon är det svårt att uppfatta vad de säger. Det är frustretande att talet blir lika fragmentariskt som resten av verket, även om man bara sitter ett par meter ifrån de talande. Jag skulle gärna ha sett lite mer av en helhet där Daniel Abreus hade utvecklat sitt verk lite mer och givit lite mer av de många fina idéer som han visar upp i Equilibrio.

Torben Kastrup