Hamlet är inte jag, det är du.

Teatr Weimars senaste uppsättning Hamlet II:exit ghost är lika
mycket en lek med språket som med teaterns slentrianmässiga
uppbyggnad. Ett slags pingpong-språk förvärvat inom livets egen teater
blandat med Shakespeares egna uttalanden. Hamlet som en metafor för
vår egen verklighet där allt kretsar inte bara kring begrepp som
tvivel och identitet utan också om allt det som vuxit sig fast i våra
minnen.
Men det handlar också om hur språkets dramatiska sida kan
stelna till på scenen genom sin egen utarmning.
De mytiska
Hamletinläggen tränger in i oss, retar upp våra sinnen för att stunden
efteråt förvandlas till pingpongbollar som vi slänger runt med i alla
möjliga sammanhang. Men liksom pingpongspelet producerar dessa
ingenting, förblir bara tomma språkliga begrepp vars enda uppgift blir
att skapa ett nätverk av alltmer invecklade situationer.
Svårigheterna
att etablera kontakt med den andre, sökandet som hindras av att båda
parter – en man och en kvinna – samtidigt som de försöker befria sig
från sin egen själviskhet, tar avstånd från varandra genom att de hela
tiden håller fast vid sina fastrotade principer. Som om det låg i
människans natur. Häftiga känsloutbrott kolliderar med ständiga
samvetsförebråelser.
Det komiska i situation förhöjs genom att de båda skådespelarna
sitter vid ett köksbord fyllt av flaskor och glas. I början sitter
båda och läser sina texter. Tonen höjs i takt med att aggressiviteten
ökar tills allt blir mer eller mindre ohållbart.
De försöker fly från
varandra men återkommer, gör nya försök, drabbar samman, låtsas komma
överens i all oändlighet. Som ett parförhållande som håller på att gå
i kras.
Föreställningen som hade premiär i en inspelningsstudio på Malmö
teaterhögskola är ett exempel på hur framtidens scenkonstnärliga
utveckling kan te sig genom att integrera text,
videoteknik+liveredigering, ljud+liveelektronisk musik och
kamerateknik.
Särskilt spännande var att publiken fick chansen att på nära håll
följa hur det hela samverkade. På en av väggarna visades en
videoupptagning blandad med liveinslag. Där vi fick se de båda
aktörerna dels ute i det naturliga rummet (bl.a. en kyrkogård, som
sista anhalt i livet) och inne i scenrummet, dels skådespelarnas ansikten
interaktivt på filmduken, deras egna rörelser i samband med att de
med olika kameror fotograferade sig själva. Det stärkte inte bara
den dramatiska effekten utan bidrog också till att rörelsespråket kändes
mera levande. Pjäsens undersökande form förstärktes samtidigt.
Akustiska ljud i kombination med elektroniska bildade en slags rytmisk
fondvägg utan att det kändes alltför dominerande.
Applåder till allesammans, några extra till de båda duktiga
skådespelarna Linda Ritzèn och Rafael Pettersson.

Ann Jonsson