Med plats för åskådarens fantasi

Det är helt utsökt utfört. Det är en sak. Men det är också något så utsökt, välavvägt, subtilt, egenartat och tänkvärt att vi är några stycken som blir sittande efter föreställningen. Liksom kvar i en bubbla av rörelsebilder: vad var det här? Varför gör det så märkligt stort intryck, trots att uttrycket är så stramt, knappt, minimalistiskt. Hur kan något vara i så vild och upprörd dialog med Strindberg, trots att allt är stilla, vackert, subtilt?

Tre dansare, Annika Lindqvist, Monica Milocco och Delphine Boutet, dansar i stort sett golvbundet i 40 minuter. De utgör aspekter av Fröken Julie, de bär fragment av kostymer som är Julie-referenser ˆ en 1880-tals-blus, en korsett, en midsommarens blomkrans i håret eller tåspetsskor för upphöjdheten, elegansen eller möjligheten att nå en trapets. Bente Lykke Møllers strama rum med sandfärgat golv och en svart påle i rummets mitt sammanfattar och ramar in: mannen frånvarande men uppfodrande, kvinnorna placerade i en kontext.

Fastnaglade i sin kontext! De tre kvinnorna rör sig som i ett försök att ta sig ut och ur, men de kommer inte loss. Det skaver, det stretar, det drar – men nej. Musikens magra slingor ur Alfvéns Midsommarvaka påminner om det ljuva, det dansanta. Avlägset.

Jeanette Langert har koreograferat ett ytterst märkligt stycke, som GöteborgsOperans dansare uppför med klok elegans, gripande eftertanke. Imponerande precision. Som vanligt kan man bara sucka stockholmskt och avundsjukt: varför där, men aldrig, aldrig här?

Publicerad i Expressen Kulturen Scenbloggen 10 nov 2010

Margareta Sörenson