Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 27 september 2020

En stark bild av passionens kraft

2010-11-09

Fakta:

Namn: Manon
Koreografi: Sir Kenneth MacMillan efter Abbé Prevost roman
Musik: Jules Massenet
Ensemble: Kungliga Baletten, Kungliga Hovkapellet
Plats: Kungliga Operan
» http://www.operan.se

Kenneth MacMillan har kallats balettens psykoanlytiker, och det är just hans dansdramer som ser ut att överleva som klassiker. MacMillan gick bort 1992, 63 år gammal, och med sex ”stora” helaftonsverk bakom sig och en lång rad mindre baletter.

Hans Romeo och Julia från 1960-talet till Prokofjevs musik har varit en stöttepelare på Stockholmsoperan i decennier, och hans Manon från 1974 har funnits på samma operahus repertoar sedan 1980.
Verket bygger på Abbé Prevost sedelärande roman från 1700-talet om en ung präststudent som förälskar sig i den 16-åriga Manon. Hon är ”svag i anden” och faller lätt för smycken och pälsar från den rike äldre mannen Monsieur G.M., men det är den äkta kärleken mellan Manon och den unge studenten Des Grieux som driver dramat och leder till undergång. Musiken är Jules Massenets, men inte från hans opera Manon, utan MacMillan har satt samman annan musik av samme kompositör, som var flitigt (och lönsamt) verksam under 1800-talets sista decennier.

Nu har verket tagits upp på nytt i originalscenografin av Nicholas Georgiadis, ett flöde av spetsar, krinoliner och pudrade peruker. Samma dramatiska klarhet som MacMillans Romeo och Julia har Manon inte. Massenets musik har heller inte samma dramatiska precision som Prokofjevs, det lurar en pust av underhållning i dess maffiga anslag, men Hovkapellet gör den ändå rättvisa och tar den på stort allvar.

Typiskt för brittiske MacMillan, kanske också tidstypiskt för 60- och 70-talen, är betoningen på sociala skillnader med mycket ”folk” på gator och torg, i hamnkvarter eller på bordeller. Det blir tyvärr rätt rörigt ibland och svårt att orientera sig bland tiggare och glädjeflickor. Bäst är koreografin i duetterna mellan Manon och Des Grieux, den andra aftonens lags kärlekspar, Nadja Sellrup och Dragos Mihalcea, blir trots allt kvällens behållning. De möts i dansen i en tolkning som ger en stark bild av passionens styrka; vackert och gripande dansar de i en bubbla av stulen tid bortom de ekonomiska villkorens snöda ramar. Koreografin i pas de deux:erna flyter fint och tar ofta oväntade vändningar med kluriga, och krävande, lyft. Trots de tekniska kraven, vårdar Sellrup-Mihalcea fint det dramatiska uttrycket, värmen, samhörigheten och ömheten.

Men frågan är hur mycket plats MacMillan har givit åt Manons persona och dess väg utför, hon är så egendomligt hållningslös och vag. Gav ”balettens psykoanalytiker” upp till en del, inför den oförklarliga delen av hennes undergång? I en intervju med MacMillan, som återges i programbroschyren, understryker han också hennes fattigdom. ”Manon är inte så mycket rädd för fattigdomen som hon skäms för den”, som en förklaring till hennes svaghet. Men det stora ekonomiska skillnaderna i 1700-talets Frankrike ryms i koreografien framförallt i gatuvimlet, där alla dansar glatt och duktigt. I det tragiska slutet vimlar flashback-bilder paradlikt i bakgrunden och tar udden av tragiken; det känns som inflytandet från West Ends musikaler också drabbade MacMillan, tidstypiskt det också.

Publicerad i Expressen Kulturen Scenbloggen 7 nov 2010

Margareta Sörenson

Fler Föreställningar

Annonser