Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 04 december 2020

Not a love song

2010-11-03

Fakta:

Namn: (not) a Love Song
Koreografi: Alain Buffard
Musik: Vincent Ségal, Lou Reed, James Brown, Kurt Weill, m fl
Ensemble: Miguel Gutierrez, Vera Mantero, Claudia Triozzi, och Vincent Ségal
Plats: Dansens Hus, Stockholm
» http://www.alainbuffard.eu/

Någon kärleksvisa är det verkligen inte, This is (Not) A Love Song. Frågan är om det är något annat heller. Den omtalade modeanknytningen visar sig vara mindre viktig för helheten; de snålt tilltagna klänningstrasorna kunde nog lika gärna vara från H&M, möjligen är de spekatulära skorna något för konnässörer att spana in.
Dansens förhållande till modet är ju egentligen värt en mässa: sedan sylfiderna angav tonen för vita klänningar och mittbenat hår i ”gardiner” över öronen på 1830-talet har dans och mode alltid haft mycket med varandra att göra.

Men här stannar det vid flera klädbyten inför publik under vad som framför allt blir en sångstund. Vera Mantero och Claudia Triozzi sjunger bra och cat-walk-vandrar därtill; Triozzi sjunger Brecht riktigt flott: Die Ballade von der sexuellen hörigkeit. En något knubbig manlig dansare och en beundransvärd cellist, som även spelar annat finns också med på den ödsligt designade scenen.

Sångerna och känslan av omklädningsrum vid en modevisning skissar lätta antydningar om kärlekens ombytlighet och ytterst försiktigt nuddar man vid lesbianism i en sekvens. Riskerna för scenens stjärnor att dala och inte längre vara vad de en gång var får större utrymme.

Tråkigt har man väl inte, men något djupare engagemang går inte att mobilisera inför så mycket coolness, distans och välputsad yta. För en gångs skull är det inte alls utsålt på Dansens Hus; kanske hade den skärpta och väl uppdaterade danspubliken redan anat vad detta kunde bli.

Publicerad i Expressen Kulturen Scenbloggen 30 okt

Margareta Sörenson

Fler Föreställningar

Annonser