Inte komplett färdigt

Streetdanskompaniet Complete dance company hade premiär på Bouelvardteatern den 21a oktober. ”I händelsernas centrum står Complete” stod det i programmet till Scen ankomst. Och det handlade verkligen om Complete. Nästan för mycket.

Det dramatiska introt till det klassiska stycket O Fortuna från Carmina Burana öppnade föreställningen och spotlights svepte över publiken.
Sedan kastade sig dansarna in i showen med Break och framförallt en dansstil som man skulle kunna kalla Commercial hiphop.
Genom halvt fördragna, halvt upphängda kulisser skymtade man in dit dansarna gick för att byta om och hämta och lämna allt från soffa till skärmar, vilket gav en lite stökig känsla. Scenerna avlöste varandra. En av dem utspelade sig i klassrummet inför ett prov. Bakom bänkar satt eleverna varav en sov och tre av fyra fuskade vilket framgick av repliker och rekvisita.
När man lekt, skämtat och pratat till lärarens förtret lämnade dansarna sina sittplatser och dansade en koreografi i grupp. Och på det sättet fick man följa dem i scener ur deras vardag; på fritiden, när de spelade TV-spel och under repetitioner med det gemensamma målet att göra en föreställning.

Det genomgående temat var bråk och prat om att medlemmar i kompaniet kom försent eller inte ville repetera. Men poängen försvann någonstans mellan berättelsen om att de inte skulle hinna få klart sin föreställning och det faktum att resultatet faktiskt inte heller såg färdigt ut.

Sammansvetsning och koreografisk variation saknades. Dans som en uppvisning av moves och cool attityd kan fungera om den görs felfri, med finess och eller så glänsande bra att man inte kan annat än applådera. Men det faller om dansarna inte är tajta, svajar i nivå eller glömmer koreografi.

Humor och självironi genom att driva med könsroller, sig själv eller sin egen kultur kan vara en fin lina att balansera på och kräver att man verkligen kan titta på sig själv utifrån. Mario P Amigo var klockren som waackande och voguande kvinna men hade liksom de andra dansarna ingen direkt anledning att byta kön i Scen ankomst, vilket kändes av. Vissa referenser och skämt fick mest mening mellan artisterna själva och de som kände dem. Det verkar som om dansarna skulle behövt släppa på koncentrationen kring sitt kompani och dess medlemmar och dans som ser snygg ut.

Föreställningen lyste upp när andra uttryck också fick komma fram. Som när man fick en titt in i Marios musikskapande och han gjorde musik direkt på plats i ett hörn intill scenen. Det var personligt och väckte nyfikenhet. Eller i de filmsnuttar som då och då bröt in och visades på scenens fondvägg. De handlade också om Complete. De var snyggt gjorda, stilrena med avmattade färger och det skulle varit intressant att se dem integrerade i dansen.

Trots att storyn hade svårigheter att komma igång så lyckades Complete, genom sin öppenhet om sig själva, helt sudda ut gränsen mellan publik och scen. Det var skönt och befriande. Låt oss hoppas att de till nästa kreation har mer tid och möjlighet för genomarbetning och får ordning på repetioner och sena ankomster.

Karolina Brock