En svan på flykt

Den ryskfödda ballerinan Jurgita Dronina, som från 2005 til 2010 var
anställd hos Kungliga Baletten i Stockholm, har flugits in från sin
nuvarande arbetsplats, Het Nationale Ballet i Amsterdam, för att dansa
svan bland alla svanar hos Den Kongelige Ballet i Köpenhamn.
Två aftnar
har hon dansat dubbelrollen som Odette/Odile i Svanesøen (Svansjön), världens
mest älskade balett.

Jurgita Dronina dansade inte helt felfritt, men hennes misstag i andra
akten förlåter man genast för att hon är en så sann och graciös
svanprinsessa, som besitter en fängslande och inponerande scenisk
närvarokänsla. Hon är heltigenom svan från tåspetsarna till
fingerspetsarna när hon lägger huvudet på sned och tittar ner med
oskyldig blick. Och hennes fingrar är som fjädrar på yttersta spetsen
på en svanvinge som hon fäller ut och fäller in. Hon skiljer ut sig från hela flocken av svanar som med sina böljande
tyllkjolar intar Operaens vida scen och det bara för henne vi och prins
Sigfried har våra ögon.
Det kommer inte ett enda leende över hennes
läppar när hon dansar Odette, vilket understryker hennes stolta
svanväsen, medan hon som Odile ler stort och falskt. Kontrasten är stor
och Jurgita Dronina övertygar oss om i sin dans att det verkligen rör
sig om två helt olika kvinnor. Den goda och den onda.

Thomas Lund dansar Prins Siegfried säkert och är en nyktert och
registrerande prins. Det är kanske en smaksak, men personligen föredrar
jag en mer svärmisk och romantisk hjälte, hur skulle han kunna förälska
sig i den sagolika svanprinsessan om han inte har en drömsk karaktär.
Därför förefaller han inte bli fullständigt tillintetgjord när Odile för
evigt går förlorad för honom.
Han har förlorat sin älskade, men när han har kommit över detta kommer
han säkert ta sig samman och hittan en annan prinsessa. På så sätt
blir slutet inte så dramatiskt och olyckligt som man har kunnat se i
tidigare tolkningar av rollen.

Peter Martins koreografiska tolkning Av Svansjön är inte den bästa
versionen av den gamla klassikern. Under den första delen av första
akten – på Prins Siegfrieds 21-års födselsdagsfest – dansar prinsen
inte alls, han sitter bara på en stol i ett hörn. Eller så går han runt
och har tråkigt medan han ointresserat tittar på de giftaslystna
flickorna som inbjudande hoppar runtomkring honom. Varför inte låta
honom dansa lite mer och visa att även han är öppen för kärleken, men
inte så intresserad av de jordbundna flickorna som hans mor presenterar
för honom.
Der händer nästan ingenting på den långtråkiga
födelsedagsfesten, och den stora scenen med den sparsamma scenografin
ekar av tomhet. Lyckligtvis är det den svenska dansaren Tim Matiakis
partiet som Narren, och han gör allt han kan för att sätta igång
festen. Han snurrar runt på scenen i perfekta piruetter och med
föredlölig mimik lyckas han dra all uppmärksamhet till sig under den
trista hovfesten. Tim Matiakis tillför Narren ett dekadent androgynt
drag som konferencien i filmen Cabaret, och man vet inte riktigt om
man ska skratta eller förskräckas av hans ironier.
Tim Matiakis förstår
artt utveckla sin roll fullt ut. Det är är skojigt i den andra akten
när Narren får tre små balettbarn, tre små pojkar som han dansar runt
med och de gör allt de kan för att att uppnå sin lärares sprattelgubbs-
aktiga gestik och hoppande steg.

Per Kirkebys scenografi med abstrakta målningar i vilka en mängd
organiska linjer löper över hela fondkulissen fungerar fint i både den första och den andra
akten i skogen runt sjön. Men när det gäller interiörerna på slottet,
så blir det en tung och trist låd-scenografi. Kostymerna i
pastellfärger i konstiga kombinationer är ett kapitel för sig. Och det
är gott om trist gråa stora tygkreationer i ett snitt som fullständigt
motarbetar dansarnas rörelser. Det är kort sagt en katastrofal inpackning
av dansarna, men tack vare Jurgita Dronina och Tim Matiakis var det
glädjande att se Svansjön igen.

Torben Kastrup