Glittrig ytspänning

I den lilla anteckningsbok som är programmet till Ekman’s Triptych – A Studie of Entertainment skriver Alexander Ekman: Frågan om konst är underhållning och om underhållning är konst är något jag ofta funderat över.

Kunde inte någon diskuterat frågan med Ekman? Och sagt att all konst inte är underhållande alls, men kanske innehållsrik, fascinerande, krävande, givande. Och att en hel del underhållning visst kan vara konst, men långt ifrån all.

Rakt i diskussionen om finkultur och populärkultur dimper alltså Ekmans helafton ner med dunder och brak. Och med en lustig oskuldsfullhet, den här frågan har stötts och blötts länge nu.
Kvällen är delad i tre delar och den mycket underhållande första delen är en pastisch på showandets glitterraseri. En business woman i högklackat testar olika scenarier och en gnistrande vitklädd konferencier, på gränsen till clown, sätter temperaturen på en glittrig, rolig, bildrik och generös inledning. På de vita fransridåerna i fonden projiceras ett flöde av bilder som sveper från finklädd teaterpublik till drastiska clownbilder.

Alexander Ekman har en stor begåvning för komponerandet av dans, att ställa samman stort anslagna bilder, tänka i breda penseldrag för fina kårpartier, använda andning, rytmer och repliker kreativt och inspirerat. Trots att han bara är 26 år, har han redan flera intressanta verk bakom sig.

Men triptyken lider av balansproblem. Del två dansas på olika ställen samtidigt i Dansens Hus foajé i pausen, bra idé, men svårt att se i vimlet.
Tredje delen går i upplösningens och flärdlöshetens tecken och i extremt långsamt tempo. En ensam dansare utan kläder, men med en glittrande glad ansiktsmask krälar, ormar, kryper tvärs över scenen.
Här vill Ekman förvisso något annat och mer än att underhålla. Men bilden av den alienerade människan avplockad underhållningens fjädrar är för platt, och orkar inte skapa en tyngd som väger jämnt mot inledningens fest.

Publicerat i Expressen Kulturen 21 okt 2010

Margareta Sörenson