Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Tisdag 29 september 2020

Bland skira ballerinor och maffiga killar.

2010-10-17

Fakta:

Namn: Dans2Go: Serenade,Les Bras de Mer
Koreografi: Balanchine, Zuska och Uotinen
Ensemble: Den Kongelige Ballet, Det Kongelige Kapel,
Plats: Det Kongelige Teater Gamle Scene
» http://www.kglteater.dk

Att tåspetsdansen just nu är het märks inte minst på alla filmer
som getts ut under året. Först ut var Frederic Wisemans
cesar-nominerade film La Danse som gav en inträngande bild av
Parisbaletten. Denna finns nu också som DVD och Blu-Ray. Nyligen har
Darren Aronofskys psykologiskt uppbyggda Black Swan kommit ut på
bio efter premiärvisningen vid filmfestivalen i Venedig.
I denna
ifrågasätts meningen med det nästan omänskliga slitet, svetten och de
klämda tårna men också den stenhårda konkurrensen dansare emellan.
På biodukens romantiskt glattslipade och psykologiskt pepprade
bilder där mediavärldens gängse schabloner frodas intar blicken en
avgörande roll. Ögats makt har framhållits i olika sammanhang inte
minst i teaterns värld där det visuella idag har blivit mera
betydelsefullt än det auditiva för upplevelsen.
I balettens värld frodas de gängse schablonerna mellan manligt och
kvinnligt. Kvinnan fetischeras som dekorativt objekt, mannen som en
stark machofigur. Den sociala och kulturella strukturen följer
konventionens mönster och det gängse genusperspektivet kvarstår. Själv
kunde jag inte låta bli att tänka i dessa mönster när jag nyligen såg
Dans2Go, en föreställning som man dessutom satsat på att göra
extra tillgänglig inte minst för ungdomar. Busslaster av ungdomar
fyllde salongen den afton jag var där.
Innan de båda verken Balanchines Serenad och Jorma Uotinens
Jord visades lät man dansarna själva komma till tals i små korta
inlägg som visas på en filmduk som hissas ned framför ridån.
Samtidigt
visar man hur dansarna svettas med att uppnå det där perfekta lite
viktlösa stadiet som ju alltid fascinerar i den klassiska baletten men
också hur de själva upplever verken. Lite som små cocktailtilltugg.
Men är det tillräckligt för att fånga ungdomarnas intresse utöver
en afton? Berörs man idag av några fatala kärlekslekar som den
klassiska baletten bygger på? Idag går man inte längre på teatern för
att hålla flickvännen i handen och leva sig in i några passionerade
kärlekshistorier som hör en annan tidsålder till. Att på ett så
markant sätt dessutom ställa det lätta, skira och förtrollande
förföriska som i Serenaden mot det tunga, mörka och häftigt
manliga i Jord mot varandra bara ökar shablontänkandet. Har
balettens värld inte kommit längre, som en ung kille bredvid mig sa
till sin kompis.
Ett av problemen är väl att den klassiska baletten har kvar
repertoaren som den envetet hänger sig fast vid. Ibland låter man unga
koreografer ge sig i kast med äldre verk för att förnya dem. Oftast
försvinner de sedan bort från repertoaren som om de dömts ut av några
sakkunniga. Varför visas inte fler helt nya baletter utanför den
gängse vedertagna klassiska repertoaren?
Den moderna dansteatern förkastar repertoaren eftersom den nya
generationens koreografer oftast menar att ett verk skapas under en
viss tid och sedan förlorar aktualitet. Av denna anledning återser vi
till exempel aldrig Alain Platels äldre verk. För att bara ta ett
exempel. För att gå vidare måste vi hänga med i tidens utveckling.
Inte hänga upp oss. Härmed inte sagt att alla klassiska verk skall
stoppas i malpåsen utan att nytt tidsaktuellt material måste ligga
till grund för nya mera angelägna föreställningar skapade av unga
klassiskt skolade koreografer. Först då tror jag att man kan få se
fler ungdomar bland publiken.
Den Kongelige ballet har hela trumfen på sin sida. En mängd
skickliga dansare som vi bara väntar på att få chansen att se i
nyskapade verk.

Ann Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser