Dansfest i Dansehallerne

Dansehallerne på Carlsberg har nyligen bjudit på The Big intensive, ett mer än fyra timmars dansprogram med fransk, spansk, italiensk och dansk dans. Dansaren och performern Olivier Dubois från Frankrike visade sitt solo Pour Tout L’Or du Monde (2006) till Tjajkovskijs berömda musik till Småsvanarnas pas de quatre i Svansjön, som spelas upp gång på gång.
Med metallstänger som Olivier Dubois lägger ut på scengolvet, skapar han sceniska rum, som har kan kan förhålla sig till. Han är varken en lång och slank prins eller vacker elegant svan. Trots att han är kort och tjock vill han uppträda. “Låt bli att håna och se det med humor”-verkar vara hans måtto. Och visst skrattar man när Olivier Dubois iförd vita kalsonger ställer upp en av metallstängerna så att han kan ge sig hän i en omgång poledance till en av tidens mest uttjatade poplåtar Det är obetalbart. Olivier har helt rätt i att man inte behöver ha en en perfekt kropp för att stå på scenen och underhålla publiken. Hans knasiga Poledance utgör ett obetalbart skojigt performance. Helt utmattad faller han i golvet bara för att istället börja träna med metallstängerna som vikter för att komma i form.
Även detta måste han ge upp, istället försöker han sig på en enkel lösning för att bli glamorös, nämligen att smeta guldfärg i ansiktet. Då framstår hans längtan efter uppmärksamhet som helt desperat, han har förvandlats till en tragisk clown, på samma sätt som de människor som har gjort så många ansiktslyftningar att de till slut ser tragiska och omänskliga ut.

Den icke perfekta kroppen och det kroppsliga förfallet samt längtan att stå på scen är också temat för A Corpo Libro (2009) av och med italienska Silvia Gribaudi. I en ljuskägla står hon och drar ner sin färgbrokiga och stormönstrade klänning som har blivit för kort och stram på fel ställen.
”Den måste ha krympt”, säger hon och förnekar att hon skulle ha gått upp i vikt.
Silvia Gribaudi dras till strålkastarljuset och visar upp sin frodiga figur i en rad mindre smickrande poser. Men konstiga och komiska rörelser rör hon sig in i ljuskäglan och hittar också på olika sätt att utnyttja den på. Ansträngningarna i strålkastaren gör henne varm och svettig och hon tar av sig den alltför trånga klänningen och lindar den runt huvudet som en handduk, så att hon liknar en hemmafru i en gammal italiensk film.
”Much better”, säger Gribaudi och enbart iförd trosor och bh börjar hon röra på sin långtifrån perfekta kropp. Alltsammans dallrar och den runda magen och armarnas gäddhäng svänger i alla riktningar. Silvia Gribaudis befriande självironi och prestigelösa hållning i kombination med mästerlig mimik är väldigt underhållande och hon får publiken att kikna av skatt.

Från Spanien kommer Caterina Varela och Alexis Fernandez med verket Ven (2008). Det är rå dans till rå musik av tyska Einstürzende Neubauten. I slitna jeans och tuff street-attityd och aggressiv attack kastar de sig ut i en närmast akrobatisk dans.
Alexis Fernandez klättrar runt på Caterina Varela, han klättrar på hennes händer lår och rygg så det närstan gör ont att se. Utan spår av ansträngning eller smärta i Caterina Varela verkar det hela balansera på gränsen till det självdestruktiva.
Ven är modern dans med parkour på människokroppen, av en sort som undertecknad aldrig tidigare sett.

The big Intensive avslutas med Palle Granhøj rörande och stämningsfulla danskoncert Dance me to the end on/off love. En föreställning som enligt Palle Granhøj själv inte bygger på danssteg, utan på ord. Leonard Cohens ord – och musik.
I Dance me to the end on /off love dekonstruerar Palle Granhøj Cohens välkända texter och musik. Den århusianska koreografen tar en text av den kanadensiska musiker och och skriver ovanpå den så att den blir till en så kallas palimpsest (en överskrivning) så att den får en ny betydelse.
Musiken dekonstrueras av Palle Granhøj och hans tio musiker och dansare så att nya musikaliska verk kommer till. En av dekonstruktivismens upphovsmän, den litterära hjälten Harold Bloom insisterar på att den enda vägen till originalitet är medveten förvrängning och att missförstå föregångaren. Just detta äger rum i Dance me to the end on/off love, där de ofta lite sömngångaraktiga och väldigt välkända Cohen-sångerna får en intressant skruv så att vi spetsar öronen och ser dem i ett nytt ljus.
Originell är också scenografin där det vimlar av skalliga huvuden som trillar runt på scenen som rovor eller kålhuvuden. De många skalliga huvudena refererar helt uppenbart till koreografen själv, vars personliga hjässa även dyker upp bland dem många gånger.
Dance me to the end on/off love är en gripande vacker föreställning, men uppenbarligen håller inte alla med om detta. Det pågick en fullkomlig folkvandring ut ur teatern under ganska bullriga former, under pågående föreställning.

Torben Kastrup