Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 21 september 2020

Förfärande angeläget

2010-10-04

Fakta:

Namn: 32, rue Vandenbranden
Ensemble: Peeping Tom
Plats: Koninglijke vlaamse showburg, Bryssel
» http://www.peepingtom.be

Mitt i ett snöklätt, spöklikt landskap med hotfulla moln som tornar
upp sig i horisonten står några provisoriska mobil-homes uppställda.

Helt apropå, som fallna från himmeln, eller är det möjligen en
polarbas?
Vid minsta rörelse inne knakar och spritter det till så att
hela härligheten verkar hota att falla samman.
Inne i metallkåkarna verkar livet
fortgå som om man befann sig mitt i ett urbant landskap helt obekymrad
om verkligheten.
I en av husen sitter en kvinna ständigt upptagen med
att förbättra makeupen eller byta till olika silverglänsande
kreationer.
Under huset sticker några bebisar fram. Skriker och
sprattlar till som om det vore den sista livsglimten. Ingen tar notis,
snön begraver dem snart. Hon i metallboxen ovan kan fortsätta föda och
det gör hon också på löpande band.
Peeping Toms senaste föreställning 32, rue Vandenbranden är en
bitande kritisk betraktelse över vår inskränkta värld, där vi stänger
inne oss i en förljugen kommersialiserad omgivning där allt slutar i
förnedring.
Offren är vi själva. Inte minst familjelivet blir illa
åtgånget, liksom i de tidigare av kompaniets föreställningar som
överallt mötts med stormande applåder. Le jardin, Le salon och Le sous
sol
hetter de tidigare verken.
Inte bara nya generationer har nu tagit vid i kompaniet utan också
nya ännu mer fantastiska dansare.
För att poängtera att de betraktar sig
som ett kollektiv står två levande ljus ständigt tända i fonden och i
slutet av föreställningen när applåderna sätter igång placera man ett
foto längst fram på scenen. Till minne av en av de allra första
aktörerna i kompaniet som just gått bort.
Samtliga dansare förtrollar oss med sin intensiva akrobatiska
dansvokabulär som överträffar det mesta man hittills sett. Inte minst
två japanska dansare som inte bara tänjer i kroppens alla delar utan
också låter oss bevittna en ansiktsmimik där ögon, mun och näsa
förvrängs intill upplösningens gräns. Och allt är som sagt statt i
upplösning.
Dansen präglas av människornas oförmåga att leva tillsammans.
Allt går snett, sex, familjeliv och allt trasslar till sig än värre
när de båda asiatiska dansarna äntrar scenen med sina stora
packningar som de släpar på så deras ryggar nästan verkar ge vika.
När de får
syn på en av de mobila hemmen bestämmer de sig att flytta in trots att de
andra försöker få dem att förstå att de inte hör hemma här.
Tjejen i
metallboxen- 32 rue Vandenbranden- är den enda som accepterar dem.

Hon gifter sig iförd vit slöja och plastrosor med en av dem och föder fler
barn som bara försvinner under kåken.
Det rasisktiska hatet kokar samtidigt som de
båda ”asiatiska invandrarna” snabbt lyckas finna sig till rätta i
sin nyfunna värld.
En av dem sätter upp en bild av sig själv med en
massa siffror på huset. Som för att markera sina nyfunna
rättigheter. En id-handling.
Ibland flödar lyckan över tills pulsen
plötsligt slår snabbare och alla försöker komma överens. Men utan
resultat. Kropparna vrider sig, verkar lösas upp i sin egen förnedring och
kvinnorna låter sig våldföras av alla killarna tills alla tröttnar
och överger det hela för att istället ge sig på de stackars asiatiska dansarna
som i slutändan lyckas göra sig hemmastadda i sin nya absurda värld.
Det är teater, performance, objekt och dans, allt dessutom i en
estetiskt vacker fusion där virtuositeten, det vilda, otyglade i
kropparna förför oss samtidigt som de drar oss in i den dramaturgiska
processen.
Peeping Toms föreställningar glömmer ingen. De etsar sig fast på näthinnan. Alla
ser fram emot nästa uppsättning som har premiär om ett år på samma
scen, för att liksom denna förmodligen turnera halva jorden runt.

Ann Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser