Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 30 november 2020

Einsteins drömmar

2010-09-29

Fakta:

Namn: Einstein’s Dreams & The Guest House
Koreografi: Kor., scenografi kostym- ljusdesign: Rui Horta & Fernando Melo
Filmare: Guilherme Martins ( I Einsteins Dreams)
Musik: Tiago Cerquiera resp Mårten Bergkvist
Ensemble: Göteborgsoperans balett
Plats: Göteborgsoperan
» http://www.opera.se

Göteborgsoperan har fått en ny corps de ballet, en balettkår. Tack och lov är den tillfällig, den är nämligen väl mekanisk. Och fyrbent.
De batteridrivna leksakshundar som översvämmar scenen blir det bestående minnet av Fernando Melos nya dansverk The Guest House.
Djur på scenen är alltid vanskligt, de har en tendens att stjäla uppmärksamheten. Här blir det extra olyckligt, operan förfogar ju över en sällsynt skarp samling dansare och det är synd att de ska överskuggas av en leksaksploj.
Ljud är en påtagligt drivande kraft. Förtvivlat bultande i väggar och skramlande porslin kunde kanske ha blivit spännande delar i koreografin, men helheten är alldeles för planlös.
Spelplatsen är ett kalt och ödsligt rum. Två personer vid ett bord, flera dyker upp under bordduken så småningom. Ett huvud sticker upp från en bortvänd fåtölj. På väggarna sitter avspärrningstejp. En förvarning, för väggarna faller snart och blir golv.
I den miljön kan ingen gå upprätt. När Hildur Ottarsdottír lösgör sig från bordet står hon kraftigt böjd, antingen bakåt eller framåt. I solot får vi sedan se dansaren makalöst vig i något som liknar kontaktimprovisation med golvet. Draget av rörelse född ur fysisk kontakt och motstånd återkommer.
En lång kyssduett med växlande partners hör till de mer dansanta partierna och Erik Johanssons manliga kamp med Paul Pui Wo Less blir intressant i sin vacklan mellan ömhet och våld.
För kostymerna har kreatören Patrick Kinmonth engagerats. Han har lagt stor möda på valen av snitt och material. Klänningarna fladdrar läckert ibland, men det hjälper föga. När hundarna rullas in är läget desperat.
Kontrasten till Rui Hortas sammanhållna Einstein’s Dreams är stor. Kanske är det därför operan bedömt att det behövs en extra lång paus.
När publiken återkommer pågår ett bollspel på scen. En disciplinerad lek som balanserar skicklighet mot slump och genast slår an känslan av laboration.
Koreografen Rui Horta kommer från Portugal och hör till de heta namnen i Europa. Han har tidigare jobbat med Cullbergbaletten och är nu för första gången i Göteborg. Hoppas han kommer tillbaka.
I Einstein’s Dreams laborerar han med tid och rum. Här mäts kvantiteter och olika kvaliteter bryts mot varandra. Horta har ett starkt helhetsgrepp, förutom koreografin har han skapat scenografin, kostymerna och ljuset. Var gränsen för det senare går mot videokonstnären Guilherme Martins arbete är inte lätt att säga, men det är underbart att se videoteknik som inte är ett självändamål utan i högsta grad en kommunikativ del i dansen.
Även Tiago Cerqueiras musik och ljudbidrag är väl integrerade. Men dansen är centrum.
Mot scenrummets svärta avtecknar sig ljusa, distinkta former, såväl på golvet som i luften. På långa bänkar avvaktar de dansare som för ögonblicket inte är i rörelse. Men ingen är utsorterad. Uttrycket sitta på bänken får en alternativ mening.

Hlìn Hjalmarsdòttir är en strålande performer – och en karismatisk dansare. Här är hon ledare för de vetenskapligt betonade uttrycken. Hon stegar upp avstånd, mäter dansytan i nya rekordsprång medan en mentometer håller takten. Eller provar en sammansatt rörelse genom att stegvis lägga till de olika delarna. Rösten är en del av den rörliga kroppen.
De övriga dansarna interfolierar. Hakar i eller stoppar varandra, kräver sin plats. I variationer prövar dansarna begreppen tid och rum i fysiska experiment.
Framfarten har en fantastisk energi när alla är på språng, men den kan även stillna i koncentrerade, ensamma kroppar. Som när Lea Yanai distinkt dansar fram ur mörkret. Eller Monica Milocco vars gravitetiska armar formar två levande visare som mäter ut existensen. Med tiden som tema blir det nästan en paradox att stycket är en aning för långt.
Det är ändå människor som rör sig i Hortas rymd. Göteborgsbalettens dansare på hög och jämn nivå. Världspremiären av Einsteins´s Dreams fastnar som helhet i minnet.

Spelas t o m 17/10.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten 20 septebmer 2010

Lis Hellström Sveningson

Fler Föreställningar

Annonser