Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 25 november 2020

De Kersmaekers berättelse om vår tid

2010-09-28

Fakta:

Namn: En Atendant
Koreografi: Anne Teresa De Keersmaeker
Ensemble: Rosas
Plats: La Monnaie
» http://www.lamonnaie.be/

En Atendant (I väntan), Anne Teresa De Keersmaekers senaste verk, är en
slags abstrakt betraktelse över meningen med tillvaron. Ett subtilt
dansverk som tränger långt in i själen.
Musiken som är hämtad från den
medeltida Ars Subtilior – den sk. Ars Nova-musiken, är fylld av rytmiska
och metriska element som ger den en abstrakt musikalisk effekt som
appellerar till alla sinne. Trots de religiösa undertonerna andas den
ett värdsligt uttryck av mänsklig medkänsla. Kanske just därför att den
skrevs på 1300-talet mitt under pestens fasansfulla härjningar och
påveschismen – påvarnas sk. babyloniska fångenskap i Avignon – och
staternas käbblande sinsemellan.
Inte utan att man kan finna likheter med vår egen tid. Katastrofer,
oroliga tider allt verkar förvisso hänga samman.
De Keersmaeker ger oss
inga direkta ledtrådar utan låter dansen och musiken tala direkt till
oss. Allt är sobert, svart och naket. Ett mästerverk av iskall
precision där varje nyans, varje tonläge finns uttryckt i dansarnas
rörelsevokabulär. Allt avskalat in i minsta detalj.
Under nästan två timmar stirrar vi hänförda in i en helt naken
svart scen utan tekniska installationer så när som på en lång rad
lampor som ändrar i styrka i takt med att skymningen lägger sig. Längst
fram på scenen ligger en rand av sand.
Det är första gången föreställningen visas utanför Avignon där den
hade premiär på en utescen (Le Cloitre des Céléstins) under sommarens
festival. Att återfinna den känsla som en utescen inger är ingen lätt
sak. De Keersmaeker verkar i den föreställning jag såg söka sig fram
för att närma sig den levande dramaturgiska effekten. Alla förgyllda
kandelabrar till trots.
Innan dansarna gör sin entré anger en flöjtist, som ställer sig
längst fram på scenen, stundens ögonblick genom att under flera minuter
med sitt instrument få hela salongen att vibrera. Samma tonläge med
mycket små nyanser. Vibrationerna sitter fortfarande kvar då en solist
kommer in och med himmelskt vacker röst sjunger ”En Atendant”.
Föreställningens titel stavad på gammalfranska med ett t. En känd
ballad kring väntan på kärlek, hopp men också på sökande efter en källa
av Philippo de Caserta. Men källan är inte bara långt borta utan också
”trouble et corrompue” ( grumsig och korrumperad). Det är denna
ballad som De Keersmaeker låtit sig inspireras av.
Medan vibrationerna från rösten sakta tonar bort visar sig den
första dansaren igen. En kvinna iförd en svart lätt klädnad som slingrar
sig med i kroppens alla rörelser. Häftigt, snabbt slänger hon sig runt
över sengolvet i en blandning av hov- och religiös dans, allt kryddat
med lekfulla inslag. De snabba, brett utslagna armrörelserna skär som
knivar genom rymden innan hon faller på knä som för att hämta sig för
nästa utbrott. Det är våldsamma sensuella gester som talar om sökande
efter något oförnimbart. Plötsligt men i sakta takt, som vi är vana vid
i De Keersmaekers koreografi, kommer resten av dansarna in. Fem killar
och två tjejer. Samtliga välkända dansare i Rosas och f. d. P.A.R.T.S.-studenter som svensken Mikael Marklund som här gör ett suveränt
framförande inte minst i sista akten som en slags övergiven Adam i
paradiset. Naken, orörlig endast omgiven av nattens mörker. Ett
mänsklighetens offer.
Döden är aldrig långt borta, bara en del av livet. Samtliga dansare
bär svarta kläder som de byter och klär av sig allt emellanåt. Som för
att visa hur hela kroppen är delaktig. Händer och armar bildar
kaligrafiska mönster mot den svarta fonden. En slags stimulerande
texturer som man inte kan låta bli att fästa sig vid. Dansarna
kommer fram på scenen, möts för några intensiva ögonblick, drar sig
undan för att med blickarna följa de andra dansarnas förehavanden.
Det är ett återseende av koreografens typiska språk: kroppar som faller, mjukt mot
sidan, löpande och virvlande rörelser som om de söker något ogripbart för att
stunden efter kasta sig in i gruppkonstelationer som snart upplöses,
för att ögonblicket efter söka en ny organisation som lika snabbt
upplöses. En oräknelig mängd duos och trios som liksom upplöses av sig
själva, för att bli ett med rummet. Musiken och sången uttrycker kaos, död och
osäkerhet som om ingen riktigt vet hur de skall klara sig vidare, men
koreografen försöker aldrig presentera någon lösning. Hon skapar i stället en
abstrakt, otroligt komplex dans som ställer människan, kroppen i
centrum. Ett hopp bortom mörkret.
Applåderna verkade aldrig ta slut. Att hon på stående fot i
Avignon blev inbjuden att inleda nästa års Avignonfestival med en ny
föreställning i påvepalatsets cour d´honneur, nästan trettio år efter
den första – Mozart/Concert Arias – på samma plats, förvånar ingen.
Alla bara väntar.

Ann Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser