Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Tisdag 29 september 2020

I Lustarnas trädgård

2010-09-24

Fakta:

Namn: Gardenia
Koreografi: Alain Platel och Frank Van Laecke
Plats: Koninklijke vlaamse schouwburg, Bryssel
» http://www.kvs.be

Gardenia heter Platels senaste verk. En slags lustarnas trädgård
där alla ges chansen att leva ut sina liv. Transsexuella,
transvestiter, den som är gay och alla andra som inte riktigt vet var de hör
hemma. Som en kvinna som ena minuten klär sig i en fem nummer för stor
manskostym och ljuslockig peruk för att minuten efter lidelsefullt
sjunga en av Dalidas låtar innan hon försöker förföra en ung
vilsekommen gay som gör allt för att försvara sig mot hennes närmanden.
En av de få dansscenerna i föreställningen.

Klichéer, kitsch, allt malplacerat men fyllt av humor, ironi och
en slags djup mänsklig uppriktighet som lätt kan få tårarna att rinna.
Man leker med klichéerna, vänder ut och in på dem för att lättare nå
under ytan. Ibland lyckas man, ibland hänger det upp sig. Så är det med
klichéer. Ibland kan det bli för mycket. Den här föreställningen är
signerad av två scenkonstnärer, förutom Alain Platel också Frank Van
Laecke, känd för sina succéuppsättningar inom teater, opera, musikal,
film och tv.
När ridån går upp sitter Vanessa Van Durme, känd scenartist och
transvestit och stirrar med sorgsen min ut mot publiken. Det är hon som
kom med uppslaget att visa transsexuellas vardag, deras känslor,
tvekande, sorg- och glädjemoment genom att låta sex av sin vänner
berätta sina historier.
Det är herrar i olika åldrar mellan 55 och 65 som somliga är
kvinnor medan andra tydligtvis fått leva vidare med sin transsexuella
läggning utan operativa ingrepp. Somliga har tidigare varit artister i
gaykabaréer, medan andra är helt vanliga män aktiva inom olika yrken.
Alla tydligtvis hopplöst utleda på att klä sig i grå trista kostymer,
slipsar och vita skjortor. Deras slappa och hängiga kroppsspråk och
uttråkade miner talar sitt tydliga språk. Först sätter de sig
likgiltigt på en rad stramt uppställda stolar. Kläderna verkar strama
inte minst runt magar, halsar, ben och de svarta smäckra herrskorna
klämma överallt. Någon av dem verkar somna till. Genom att scengolvet
lutar oroväckande ner mot publiken får vi en obehaglig känsla av att de
skall glida ned på oss.
”Får jag be om en tyst minut för våra döda vänner”, säger Vanessa
och ber oss att ställa oss upp.
Alla i salongen lyder utan att ett knäpp
hörs. Stämningen lättar något när vi sen blir presenterade för var och
en av dem.
Alla har träffande tillnamn. En kallas ”Garbo från Sverige”. Ljus, lång och med seriös glimt i ögat!
Showen kan börja. Först ställs handväskorna sedan de högklackade
skorna på raka led i fonden. Följt av speglar, smink av alla varianter,
färglada klänningar och glittrande krimskrams i allsköns varianter.

Snabbt tar de av kostymerna varpå de sakta men med säker hand försöker
finna sin personliga stil med hjälp av läppstift, ögonskuggor, höga
klackar och brokiga klänningar. Ibland, mellan kläd-och sminkbyte,
kommer de fram för att visa upp sig för oss som om de söker vårt
deltagande. I början haltande på en sko och med sminket halvfärdigt
ter de sig som en samling småflickor som för ett ögonblick funnit
lyckan genom att stapla sig fram på mammas högklackade och läppstiftet
som man smetade lite överallt. Lyckan stiger i takt med att var och en
verkar finna sin stil. Från publiken hörs inte ett knyst.
När
allesammans i en oförglömlig scen till tonerna av Ravels Bolero haltar
sig fram över scenen på sina högklackade kreationer kan vi inte mer än
bli berörda av den inre psykologiska konflikt och uppslitande
personlighetsklyvning som dessa personer dagligen måste genomlida. En
uppskärande zon mellan man och kvinna som måste göra deras existens
till ett mänskligt inferno.
En föreställning utöver det vanliga som inte kan lämna någon
oberörd. Applåderna dröjde innan de riktigt kom igång som om ingen
riktigt visste hur man skulle bete sig.

Ann Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser