Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 22 oktober 2020

Annorlunda flamenco

2010-09-22

Fakta:

Namn: Momento respektive Digital Duende
Koreografi: Erika Alajärvi respektive Jyrki Karttunen
Plats: Manillateatern i Åbo. (Tehdasfestivaali Manifesti)
» http://www.manillantehdas.fi/

Kroppen kan vara ett ansikte men kan ansiktet vara en kropp?
Sju rödlilabruna skyltfönsterleksaksdockor eller är de påfåglar, står i Momento uppvridna och fulladdade på scenen när vi intar våra publikplatser på dansfestivalens Manifestis öppningskväll på Manillateatern i Åbo.
Tillbaka och fram, fram och tillbaka vickar de och vrider sina rörelser för att sen pang, skicka iväg första klacken i golvet. Rhytmen, flamencons styrpuls och hjärta, fyller så rummet med detta märkliga uppror inifrån och ut, ett uppror flamencon är och bör vara.
Erika Alajärvi har här skapat en mycket lidelsefull timma, fylld med sång, solo och dubbelbottnad gemenskap. I flamencon är huvudets rörelser och ansiktets mimik underordnade fötterna och händernas stamp, klapp och flätningar och Alajärvi lyckas i Momento allra bäst när hon själv dansar solo genom och i denna regel.
I En medio de las flores förflyttar sig sen rhytmen och sänks, andas nu genom två kroppar. Ja, ansiktet kan i flamencon vara en kropp men ansiktet kan också ensamt förmedla vad kroppen upplevt och här förflyttas kroppens upplevda smärta från ansiktet, genom munnen och ögonen, direkt ut i händerna. I de små blommorna som tecknas av fingertopparnas och handens leder. Dockan och påfågeln stampar sin puls. Blundar. Tecknar en smärtans blomsteräng i klapprande höstljus.
Hösttemat dröjer sig kvar under en dag till. Jyrki Karttunens Digital Duende från 1998 rullar under söndagens tvådelade föreställning ut en roströdmatta över festivalens svarta golv.
Karttunen har med föreställningar som Human Imitations och My Imaginary Friend is with Me arbetat fram ett rörelseschema fullt av humor, paus och livlighet och Digital Duende är nu så pass ärrad att det i den går att se hur/var Karttunen utvecklat, hämtat sitt dansspråk under de 12 år som gått sedan föreställningen hade premiär.
Här finns en skör motsägelsefullhet mellan att låna en rörelse och uttrycka en rörelse mot eller med musiken och föreställningens dansare Mikko Paloniemi och Eero Vesterinen kämpar med att förmedla denna skörhet med innehåll och kraft.
Runt den roströda mattan lyser åtta lövlösa krukliknande träd. Dessa lyser då dansarna tänt/släckt dem genom en skarvsladd och Digital Duende utspelar sig både i ett upptänt eller släckt vardagsrum och/eller i en solstekt ficklampsöken.
Spansk, afrikansk och digital musik blandas med klassisk sång som antingen skakas eller rycks, slits eller släpas i krock mot dansarnas rörelser. Ibland är det svårt att följa och ibland har dansarna svårt att följa med i tempo och frasering men det fungerar, det finns en resa någonstans i rummet/öknen som skall resas igenom tillsammans, till vilket pris som helst.
Vesterinen lyckas ibland, genom sin flexibla förmåga att nyansera rörelserna, nå ut genom Karttunens scheman mot ett slags möte. Då smäller det till, då händer det något. Men överlag når inte Digital Duende, trots sina ärr och funktioner, scheman och möten, upp till Karttunens senare verk och blir därför lite av en besvikelse, just för att den känns så osjälvständig och splittrad.

Karl Svantesson

Fler Föreställningar

Annonser