Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 19 september 2020

Repet, roten och trädet.

2010-09-21

Fakta:

Namn: Ro-pu
Musik: Ljud: Tuomas Norvio
Ensemble: Circo Aereo med; Ilona Jäntti, Sakari Männistö, Sanna Silvennoinen
Plats: Manillateatern i Åbo. (Tehdasfestivaali Manifesti)
» http://www.manillantehdas.fi/

Det är förberett för ljud. För bild och vision. Apparaterna är riggade, bildskärmen är där och vi blir ombedda att gå försiktigt när vi skall sätta oss ner, på grund av all teknik.
Ändå börjar Circo Aereos nya föreställning Ro-pu i tystnad. I den där tystnaden som finns under ett träd. Eller i luften, uppe i ett träd. Ilona Jänttis mjuka gestalt faller sen ner i denna tystnad, i detta träd, på sin gren och rör sig, gungar, vilar. Ro-pu är ett nytt och stundtals mycket vackert stycke nycirkus. Repen, som används korta som långa, flätar ihop olika sekvenser där ensemblen visar sina egna uttryck, sitt egna förhållningssätt till detta verktyg som repet är.
Bäst blir det när de jobbar tillsammans, som i den oförglömliga bildprojektionen där ensemblen vandrar liggande på en slak lina på golvet samtidigt som denna slaka lina projiceras rak och horisontell på bildskärmen bakom, vilket skapar ett humoristiskt och våghalsigt landskap med både kullerbyttor och akrobatik i flera dimensioner.
Det stora problemet med föreställningen är annars just det överdrivna bild- och ljudlandskapet som föreställningen rör sig igenom. Kanske får denna ofta ganska uppskruvade och skakiga del av föreställningen bättre gehör på en större scen med större effekt i förhållandet till då exempel Sanna Silvennoinens rytmiska snurr med de riktigt långa repen, men här fungerar det inte. Det tar helt enkelt över på bekostnad av de mindre numren, då till exempel Sakaris Männistös melodiska och vemodiga harpspel sittandes på linan till Ilona Jänttis kamp med att dra sig fram och tillbaka i repet utan att hamna utanför öglan där ju avgrunden vilar. Den scenen fungerar så mycket bättre just för att den är sig själv och inte försöker förhålla sig till en digital ljudbild utanför själva närvaron.
I slutet av föreställningen skapar ensemblen med hjälp av alla de rep de använt ett jättelikt träd och tystnaden från början kommer så tillbaka. Alla har vi vårt rep, vår rot eller gren och alla är vi en del av detta träd. Ro-pus luftiga skuggspelsdans försöker då kanske visa på hur svårt det är att nå denna tystnad, denna insikt om att allt hänger samman, i det yttre och inre buller vi alla är en del av och skapar idag. Det ensamma trädet ropar så hej, här är jag. Var är du? Var är vi?

Karl Svantesson

Fler Föreställningar

Annonser