Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 20 september 2020

Magisk Dock-Shakespeare

2010-09-21

Fakta:

Namn: Shakespeare Laboratory
Koreografi: Yana Tumina och Ruslan Kudashov
Musik: Ljud: Yulia Gladisheva
Ensemble: S:t Petersburgs Teaterhögskola ( Dockavdelningen) & TIP-Connection
Plats: Manillateatern i Åbo. (Tehdasfestivaali Manifesti)
» http://www.manillantehdas.fi/

Vad är magi? Hur uppstår det magiska och varför är den i efterhand så svår att delge andra, som inte varit med?En föreställning med avgångseleverna vid Dockteateravdelningen på St. Petersburgs teaterhögskola var magisk, rakt igenom och fullt ut. I över två och en halv timma satt vi som klistrade i denna vackra, grymma och fullständigt vansinnigt sinnliga odyssé i Shakespeare världar utan att kunna eller våga vilja andas. Med våra ansikten och händer i skratt, gråt eller ångest sögs vi in i en värld, fullt möjlig, utan gräns, dit bara de riktigt begåvade vågar ta sig för att förmedla. För ja, det handlar om en slags begåvning. Att våga använda Shakespeares värld på det här sättet, utan att falla igenom i pastisch eller sentimentalitet, med kunskap och tillit för det man utövar och ger.
I 18 brottstycken ur Shakespeares Othello, Hamlet, King Lear samt Macbeth och Romeo och Julia, målade dessa 14 avgångselever upp, vågar jag skriva, nya, riktlinjer för hur Shakespearetraditionen skulle kunna gå vidare.
Med hjälp av digitala skriftprojektioner på en byggplastridå (bara ljudet av plast som ständigt dras åt sidan) delades scenerna in.
Vi fick därmed se igenom på förberedelsen samtidigt som där var en gräns mellan oss och dem, en gräns som är mycket viktig i förmedlandet av konst då den skapar ett motstånd. Vad fanns då där bakom den genomskinliga gränsen?
King Lear som en fullt stor docka fastknuten på en skådespelare vars motspelerska via olika mössor kommunicerar med kungen för att i slutet slita ut kungens hjärta och där, bland allt uppstoppningsmaterial, finna ett brev som hon läser samtidigt som kungen dör.
En Hamlet som under hela föreställningen bär en ryggsäck som i slutet visar sig innehålla en stor och då menar jag stor, sten. En Ofelia som drunknar i krita och vatten. En Ofelia som skriker, dricker champagne och klättrar upp på en stege med en stor torr blomsterkvast som hon vevar ut till oss i publiken.
En Montague & Capuletscen som måste bli historisk för sin enkelhet och koncentration där magneter, nålar och skräddarsnitt styr och syr två familjers undergång.
En Othellos svartsjukescen med fyra män som ritar var sin streckkvinna på varsin svart tavla för att sen bli svartsjuka på varandras kvinnor och dra kniv. För att inte tala om ödescenen då en huvudlös man agerar barberare och så vidare och så vidare. Föreställningen pendlade mellan ryska och engelska men mest var det så oartikulerat och brölande att det liksom befriade Shakespeare från sitt vanliga texttrognavälartikuleradetjafs. Det har vi ju sett och hört. Det känner vi redan till och älskar. Men det här. En vrålande Hamlet. Rakt ut bara. Om och om igen:´ It´s Hard to be oneself´.
Samtidigt sätter han på sin mobiltelefon som börjar spela trumpet som sen förlängs ut via högtalarna för att slutligen och endast kunna tystas av Ofelia som kommer in, fortfarande blöt av champagne eller är det tårar och stänger av. Pang. Rakt in i hjärtat. Hela vägen.

Karl Svantesson

Fler Föreställningar

Annonser