Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 20 september 2020

Dancer in the Dark som minimalistisk opera

2010-09-15

Fakta:

Namn: Dancer in the Dark
Författare: Libretto: Henrik Engelbrecht (baseret på Lars von Triers film)
Regissör: Kaspar Holten
Musik: Poul Ruders
Ensemble: Kostymer: Maria Gyllemhoff, Scenografi: Christian Lemmerz
Plats: Operaen, Köpenhamn
» http://www.kglteater.dk

Det brukar ta lång tid att dö i traditionella operaföreställningar. Den döende kan sjunga flera verser innan den tar sitt sista andetag. Men så är det inte i Poul Ruders opera Dancer in the Dark, som bygger på Lars von Triers film med samma namn. I Ruders opera har man reducerat det mesta intill bara skelettet, så att den 135 minuter långa Guldpalmsvinnaren har reducerats till en 70 minuter låg opera, som trots detta fungerar fint.
Handlingen är som i filmen, sånär som på att den startar i en kyrka där Selma, sjungen av svenska Ylva Kihlberg, ligger i en enkel kista. Hennes son Gene, spelad av den bara 11-årige Carl Philip Levin, lyfter upp henne ur kistan och väcker henne till liv, så att hon kan berätta sin version av historien för honom. Och plötsligt är kyrkan omvandlad till en fabrik och de som bevistar begravningen blir till metallarbetare. Därefter följer operan filmens kronologi, till dess Selma åter hamnar i kistan.
Selma som har väldigt dålig syn drömmer sig bort från det enahanda fabriksarbetet in i en glamorös musikalvärld. Strax strömmar ljus i alla regnbågens färger över henne och de övriga arbetarna som i paljettbeströdda kostymer dansar till musiken som plötsligt övergår från sorglig disharmoni till att bli showartad.
Karaktären Jeff, som i filmen spelas av Peter Stormare, finns inte med i operaversionen, där även väninnan Cvalda är reducerad till ett minimum. I en enaktare som denna finns ingen plats för utvikningar. Att nu fokus riktas mot Selmas mord på Bill, hennes rättegång och dom är meningsfullt för den innefattar Selmas egen förklaring till sonen Gene, som alltså berättas Ruders opera. Förklaringen till att hon handlade som hon gjorde och lämnade honom efter sig. Men det är inte rättvist att jämföra filmen med operan, men blir man som publik lika berörd som i filmen som berättar hela den episka berättelsen? Personligen grät jag inte men jag fick en stor klump i halsen , det var mycket berörande att se operaversionen.

Själva scenen när Selma skjuter Bill så att han dör är fint berättad, för vi får historia berättad baklänges, när han redan har ett blödande skottsår. När han dör ger hans sång eko, som en bild av att han är på väg att fjärma sig från denna världen och är på väg in i en annan. Långsamt går han baklänges ut från scenen och blir allt mindre och mindre synlig i dunklet som om det vore livsgnistan som långsamt tynar bort. Det är enkelt men gripande berättat. Gripande är också scenen där Selma står med snaran om halsen och just har börjat sjunga sin kärlekssång till sin son. Plutsligt försvinner underlaget under hennes fötter och sången bryts tvärt av.

Bildkonstnären Christian Lemmerz har skapat en verkningsfull och effektiv scenografi. Kyrkorummet är mörkt och fallfärdigt. Väggarna är fläckiga och det är fuktigt och unket. Det finns ställningar men renoveringsarbetet verkar ha gått i stå. En gudsförgäten kyrka – så att säga. Bara ett rosettfönster med filigransmönster är intakt. Denna scenografi används genom hela operan. Med vissa små justeringar ändras hela kyrkoscenografin till att bli en fabrik, eller att bli Selmas hus, en domstol eller ett fängelse. Byggnadsställningarna i kyrkan blir slutligen till fängelsets “dödsgång” som Semla skälvande av ångest anträder, hennes sista steg i livet. Och det runda kyrkofönstret fungerar också som ett rykande skotthål, när Selma skjuter Bill. Och när rättegången mot Selma startar blir fönstret till ett öga som följer processen från ovan. Inte ett gudomligt öga, med en slags rättfärdighetens blick, men ett cyniskt kallt och registrerande öga. Ganska hemskt. Christian Lemmertz’ dystra och multifunktionella scenografi är genialisk, ett konstverk i sig.

Även om man inte är så van vid operagenren är Dancer in the Dark i bara en akt ett bra sätt att vänja sig vid konstformen. Historien är ganska känd, och även om musiken är ny är den inte svår eller otillgänglig, tvärtemot finns melodiska sekvenser med drag av kommersiell musik. Med hjälp av saxofoner och synthesizers skapar Poul Ruders en musikalartad stämning. Med hjälp av slagverket, målar han upp ljudbilder som passar fint ihop med handlingen – till exempel maskinljud i fabriken. På samma sätt som persongalleriet har minskats jämfört med filmens, har det alltså skett nerskärningar i orkesterdiket jämfört med andra operor. Den annars mycket större orkesten är nerskuren till endast 33 musiker

Dancer in the Dark är en samproduktion med NorrlandsOperan i Umeå, där den spelas 15-24 oktober.

Torben Kastrup

Fler Föreställningar

Annonser