Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 27 september 2020

Nerbantad Göteborgsfestival toppad med C de la B

2010-09-08

Dans- och teaterfestivalen har med framgång använt sitt trumfkort, Les Ballets C de la B, i årets upplaga. Andra inslag har varit svårare att upptäcka, men för dem som nosat i kanten har överraskningar väntat. Lis Hellström Sveningson summerar en festival där mycket hängt på viljan att våga släppa till sig själv som publik.

Lyckan kan finnas i ett par damstrumpor. Själv föredrar jag att gå barbent och har knappast reflekterat över att dra strumpbyxor kan vara en stark symbol för rätten att vara den man är.
Koreografen/regissören Alain Platel arbetar alltid med människan i centrum, men i Gardenia, Les Ballets C de la B:s tredje och avslutande festivalföreställning, är han tydligare än någonsin. Verket är en häftig hyllning till varje människas egenart.
På scenen återuppstår en kabaré med åldrande, manliga transvestiter. För decennier sedan spelade de tillsammans, nu får vi vara med när de kostymprydda herrarna än en gång blommar ut.
Vägen till primadonna går via enklare sommarklänningar och är fylld av både sorg och lycka över tider som flytt och hopp som ännu lever. Det blir en vacker och känslostark kväll, en höjdpunkt i en festival som därefter ebbar ut.
Les Ballet C de la B är Dans- och teaterfestivalens starkaste trumfkort, det har framgått med all tydlighet i årets upplaga. Gruppens tre föreställningar, Primero – Erscht, Out of context – for Pina och Gardenia har utgjort själva ryggraden. Utan dem på Pustervik hade vi knappast märkt att det var festival i stan. Som en följd av de nedskurna anslagen har festivalen puttrat i kanten mer än skapat svällande ångmoln.
En bekant anförtrodde mig bekymrat hur svårt hon hade att få grepp om den här festivalen. Hon är inte ensam, vi är många som haft problem. Det tryckta programmet blir ingen entusiastisk av.
Trist layout och bristande information om upphovsmän och produktioner har tvingat hem oss till datorerna där vi navigerat intill förtvivlan. Om det dessutom rått samma outgrundliga rutiner för allmänhetens biljetter som för pressens, är festivalen illa ute. Beror allt på neddragna resurser?
Det finns en festivalpublik, som även den här gången lyckats nosa upp bitarna i det glesa programmet. Men med minskat omfång blir publiken mindre, festivalen balanserar farligt nära det interna, inte ens i scenkonstbranschen är den väl förankrad. Stadens stora scener har, med undantag av Folkteatern – och Göteborgsoperan en enda kväll – stått helt utanför programmet. Försöken till lokala samordningar slirar, det verkar svårt att bli en del av festivalen, Konstepidemins satsning drabbades i år.

Det tydliga valet av mindre uppsättningar var naturligtvis till stor del ekonomiskt motiverat. En veckas hyra av ett litet kontorsrum kostar en spottstyver jämfört med Stadsteaterns stora scen. Tur att det inte är storleken det kommer an på, bland de små, utspridda och platsspecifika produktionerna fanns pärlor.
Lundahl & Seitls Symphony of a missing room på Konstmuseet var till exempel en överraskande och angenäm lek med sinnena. Bara man som publik släppte till och förlitade sig på de ständigt närvarande hjälphänderna.
Att våga släppa till, att gå med på scenkonstens överenskommelse med publiken, var närmast ett festivaltema. Liksom olika former av utrustning. På Konstmuseet försågs vi med både hörlurar och ögonmask.
Hos IRAA Theater, som spelade Love me tender i Grindstugan vid Konstepidemin, krävdes mörkerkikare och mod att ensam möta skådespelet.
Heine Avdal & Yukiko Shinozaki gav oss blanketter att fylla i, en interaktiv del i deras administrativa ljud- och bildattack, Field Works – Office, som spelades i ett kontorshotell.
På Röda Sten vidgade Mellika Melouani Melani och Teater Tribunalen formerna ytterligare med installationen Arabiska mäns mobbade kroppar. En starkt konfronterande gestaltning av övergrepp i terroristbekämpandets namn stämde åskådaren till rannsakande reflektion. Med eller utan hörlurar.
Det ovanligt stora svenska inslaget i den internationella festivalen handlade mer om ekonomi än förankring, men det gav plats för produktioner som Helena Franzéns knivskarpa Trigger point och Gunilla Heilborns Potatislandet. I Trigger points vita miljö, inspirerad av saltöknar, avtecknar sig fyra dansartemperament till Jukka Rintamäkis triggande musik. Franzén, omutlig i linjer och fraser, imponerar själv med ett golvnära solo liksom Katarina Eriksson, stilren och vacker ända upp på tåspetsarna. Hela den tajta kvartetten förtjänade en bättre spelplats än Kronhuset, där åskådarna missade det mesta som hände på scengolvet.
Heilborns Potatislandet och Alaska (repris på Göteborgsoperans succé) är strålade svensk performance – ett luddigt begrepp, som även kan dölja det ofärdiga. Dit räknar jag Sweet & Tender. Visst är det kul att bli inviterad till den konstnärliga verkstan, men bara om övningarna är intressanta för publiken.
För sina insatser i festivalen olika samtal borde Alain Platel få en bragdmedalj. Vid fem olika tillfällen har han ställt upp och tålmodigt utvecklat svar på alla frågor. Ett sådant ess förstår jag att Göteborg Dans- och teaterfestival älskar att ha i leken. Men den här gången har Les Ballets C de la B-trumfen spelats ut så friskt att den förbrukats för kommande festivaler. Gärna gästspel, gruppen har en stampublik i Göteborg, men nu behöver Dans- och teaterfestivalen fler konstnärliga kontakter av den kalibern. Och relevant ekonomiskt stöd om kommunstyrelsens ordförande än en gång ska våga påstå att det här är en ledande festival.

Lis Hellström Sveningson

”FAKTARUTA”:
Bästa föreställning: Out of Context – for Pina där Les Ballets C de la B visar sin mästarklass
Största överraskningen: att sväva fritt i sinnena med Seith & Lundahls Symphony for a missing room

Bottennappet: Kronhuset som dansscen, från den flacka gradängen missade publiken föreställningarna

Fler Nyheter

Annonser