Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 04 december 2020

Groteskt, raffinerat och kroppsligt

2010-09-08

Fakta:

Namn: Out of context – for Pina
Koreografi: Alain Platel
Ensemble: Les Ballets C de la B
Plats: Pusterviksteatern, Göteborg
» http://www.festival.goteborg.se/

Kroppen brukar ses som danskonstens fundament. Men dansaren är därför inte bara ett instrument. Särskilt inte i den samtida koreografin. Allt fler koreografer intresserar sig för hela människan, vill använda mer än dansarens tekniska förmåga. Som åskådare är vi alltför sällan observanta på att dansarna inte bara är fysiska utförare på scen utan också i hög grad immateriella medskapare i verkets tillkomst.

Grundaren av belgiska Les Ballet C de la B, Alain Platel, har trots 25 år av framgångar med sina dansverk för gruppen alltid värjt sig mot titeln koreograf. Han ser sig hellre som den som ställer samman det som han och ensemblen skapar tillsammans. Inte bara rörelser, utan lika väl musikval, tankar och drömmar.
Detta hindrar inte att Out of context – for Pina, som är C de la Bs bidrag nummer två i årets festivalprogram, har kroppen som brännpunkt. Det är ett av de mest kroppsliga verk jag sett. En fascinerande upplevelse av den mänskliga fysikens natur och kultur. I sällskap med nio starka individer.
Scenen ligger öde, i flackt ljus. Två mikrofoner och en hög filtar är allt som finns. Dansarna gör entré från salongen, som om de hörde till oss i publiken. Stillsamt klär de av sig in på bara kalsonger och behå. Virar så in sig i de varmt röda filtarna.
Ur högtalarna ljuder glesa råmanden.

Försiktigt öppnas glipor i filtarna och ögon, händer, fötter och näsor tar kontakt. Kropparna expanderar. Konstellationerna varierar, rörelserna växer. Det groteska är granne med finessen när rörelserna tuktas och natur blandas med kultur i olika stadier.
Ibland växer det ut unisona ensembler, eller täta pas-de-deux. Släktskapet med traditionell koreografi är ett stråk bland alla befriade bilder. Diskoscenen, där inte minst Emile Josse går loss i ett inspirerat solo, dansas både på skoj och allvar. Jag häpnar, inte bara över kroppens fantastiska förmåga, som Kaori Itos makalösa vighet, utan över dessa dansares hela förmåga att kommunicera – med varandra och med oss.
Följdriktigt är slutet ett ömsint ackord.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten 25 augusti 2010.

Lis Hellström Sveningson

Fler Föreställningar

Annonser