Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 25 november 2020

Barnen till tals

2010-09-08

Fakta:

Namn: Hell on earth///Primero – Erscht
Koreografi: Constanza Macras/// Lisi Estaras
Ensemble: Constanza Macras kompani respektive Les Ballet C de la B
Plats: Göteborgsoperan respektive Pustervik under Dans- och teaterfestivalen i Göteborg
» http://www.festival.goteborg.se/

Så är årets upplaga av Dans- och teaterfestivalen igång. Utanför Pustervik, som är festivalhögkvarter, fladdrar stora, vita slöjor vilt i vinden. Redan på premärkvällen var de trasiga och solkiga. Hur ska vi tolka symboliken? Kanske vill festivalen signalera att här visas ingen tillrättalagd och välputsad finkultur? Att här handlar det om sköra konstnärliga sinnen som vågar sticka ut och utsätta sig? Eller att det vinddrivna och osnygga nu tar plats? Festivalveckan får utvisa.
Kommunstyrelsens ordförande Anneli Hultén, som öppnade invigningsföreställningen på Göteborgsoperan, menade i alla fall att vi har ett kreativt klimat i Göteborg och att Dans- och teaterfestivalen är ledande i Sverige.
Poeten Bob Hansson, som fortsatte den lilla invigningsceremonin, läste inte dikter utan höll ett tankeväckande tal om kulturens rum där alla är välkomna, men, sa Hansson, vi bör ställa oss frågan varför vi är här. Är vi är här för att utmana oss eller bara för att bekräfta vår självbild som kulturkonsumenter?
Ja, vad är vi ute efter, när vi går på festival? Säkert vill många av oss ha både bekräftelse och nya erfarenheter. Och Dans- och teaterfestivalen dukar upp en blandning av gamla godingar och nya bekantskaper.
Den officiella invigningsföreställningen Hell on earth hör till de senare. För koreografen Constanza Macras och hennes kompani Dorky Park är det Sverigepremiär. Marcras kommer ursprungligen från Buenos Aires men är sedan femton år verksam i Berlin där hon ofta arbetar med specifikt sammansatta blandningar av olika konstnärer. I Hell on earth är det barn och ungdomar från Neukölln som utgör ensemblen.
Neukölln är en stadsdel med sociala problem som man idag försöker göra något åt. Constanza Macras bidrag är en konstnärlig form som vi brukar kalla communityteater. Det handlar om att utifrån ett bestämt sammanhang låta människor gestalta vad som är viktigt för dem. Här hemma var vårens Angels of Angered ett fint exempel på vad det kan ge.
Om tillvaron i Neukölln berättar 18 unga dansare och två musiker. Hiphopen lägger en tydlig grundpuls, främst i rörelseuttrycken. Macras iscensättning är befriad från förortsschabloner. Inga grå, klottertyngda väggar synes här. Istället en stiliserad scenbild i klara färger, nästan geometrisk i sitt uttryck med olika avsatser och en duschkabin i centrum.
Ungdomarnas kostymer är skiftande färgklickar, till och med festklänningar, och ljussättningen sofistikerad. På golvet ger musikerna Santiago Blaum och Kristina Lösche-Löwensen med piano och fiol en rik musikalisk variation. Vi får till och med se breakdans till en Bachkoral!
Den klara scenbilden är en kontrast till barnens vittnesmål. Marcras – och dramaturgen Carmen Mehnert – lyckas skapa variation, det blir bara lite segt i mitten. Annars växer berättelserna organiskt fram ur den kollektiva leken och rörelsen. Rakt och lätt, även om svåra saker. Barnen växer under föreställningens gång. Vi får höra om allt från utsatthet och vuxnas svek till drömmar om framtiden.
Enstaka händelser, som Denis Kuhnerts berättelse om skorpionen i handduken lika väl som upprepade mönster av kvinnoförtyck, osentimentalt återgivna av bland andra Fatma El Moustapha. Tjejerna står tydligt i fokus.
Ungdomarna är professionellt bekväma på scen. Ibland gnistrande, som Jonathan Trinh-Bomme, hans evighetslånga headspin blir ett svårlaget rekord. Eller Tatiana Eva Saphir med sitt härliga verbala utspel och en omutlig trygghet i sin unga kropp. Bara för att orättvist nämna några ur detta dansanta kollektiv.
Vuxenvärlden är närvarande som bodyguard, ett hot särskilt för de unga kvinnorna. En man med makt att dra gränserna. Hell on earth ska vi att reflektera över, inget att bara konsumera.
Detsamma gäller Primero – Erscht , som belgiska Les Ballet C de la B dansar på Pustervik. Kompaniet är Dans- och teaterfestivalens stamgäster och nu får vi se hela tre olika föreställningar.
Primero – Erscht, i koreografi av Lisi Estaras, är en finstämd timme med stämningar och styrkeförhållanden som byggstenar. Klarinettisten Yon lägger en judisk klangbotten och de gamla möblerna som flyttas runt och buntas ihop bidrar till känslan av att allt är hämtat ur en kollektiv minnesbank. Här poppar allt möjligt upp och tar osökt fysisk form.
Ett individuellt rörelsefragment kan växa till ett gemensamt upptåg. Den mjuka gräsmattan hindrar inte rörelserna från att vittna om smärta likaväl som glädje. Formen är uppbruten, som ofta hos C de la B, och alla bilderna skickligt dansade av fem dansare med starka, egna karaktärer.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten 22 augusti 2010

Lis Hellström Sveningson

Fler Föreställningar

Annonser