Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 30 november 2020

Ett, tu, tre i Göteborg

2010-09-01

Fakta:

Namn: (Cirque Ici, Theater im Bahnhof, Lundahl & Seitl)
Koreografi: (Cirque Ici, Theater im Bahnhof, Lundahl & Seitl)
Plats: Göteborg DAns & Teaterfestival
» http://www.festival.goteborg.se/

1. Det är onekligen märkligt att än en gång se en föreställning av Johann le Guillerm, som tillsammans med diskreta medhjälpare i blåkläder utgör Cirque Ici. Han har utvecklats från balanskonstnär till att bli en allkonstsolist i samtidscirkusens hägn och hans Uppfinnar-Jocke-sida tycks ha utvecklats mer än hans akrobatiska. Han har byggt upp en look som en magiker från medeltiden, men ett inre som är mer av liten kille i bygg- och fixartagen tar ofta över.

Varför ser han så rasande arg ut? Egentligen. Varför finns det så ytterst lite humor i föreställningen Secret (Hemlighet), fast den faktiskt finns där, men liksom motvilligt. Skickligheten är stundtals otrolig, bilderna vackra ˆ som den ”tämjda” papperssvalen som landar så fint på hans axel.

Genderperspektiv, nix! Men det är trots allt en ganska liten och senig man som lyckas bemästra vinddraget och bestiga ett brädbygge som trotsar det mesta. Förvånad och omtumlad blir jag trots allt inte.

2. Theater im Bahnhof som huserar i gallerian Nordstan kan jag heller inte jubla över. En och en halv timme fungerar inte för en så vag och spretig föreställning på en så krävande plats. Vi som har biljetter har hörlurar och hör aktörernas röster i The Death of a Cardholder, de shoppande göteborgarna och ungdomarna som hänger i gallerian håller på med sitt, någon interaktivitet blir inte möjlig. Frågan om kontokorten har blivit fetischer känns tio, tjugo år för sent ställd.

3. Den föreställning som verkligen får mig i gungning är något helt annat. Symphony of a Missing Room av Lundahl & Seitl på Göterborgs Konstmuseum börjar som en audioguide i hörlurar. Men strax får vi, sju, åtta personer åt gången, även bindlar för ögonen, i form av simglasögon täckta med vitt tyg – panik! Några minuter tar det (för mig) att intala mig tillit till de händer som lätt och fint nuddar min axel, tar min hand, leder, lotsar, vänder. De första minuternas skräck för att inte behärska situationen (tänk om det är ett trappsteg här, en vägg där!) måste i mitt fall bekämpas, men så kommer lugnet och känslan av att ingå i en rörelseplan.

I lurarna en mild röst som talar om museet, porträtten, känslan av röra sig i dess salar, men också om hur vi upplever rumslighet, ute och inne, höjdskillnader. Inbillar jag mig att ljuset förändras i vitheten framför mina ögon? Alltmer sjunker jag in upplevelsen av att skärpa alla andra sinnen.

Först efteråt inser jag att vi rört oss bland museets vanliga besökare. Och att åsynen av en ”blind” grupp med sina lotsar är ett stycke rörelsekonst av sällsamt slag. Jag tror att jag går till museet igen i morgon och kollar.

Publicerad i Expressen. se, Kultur /Scenbloggen 26 augusti 2010

Margareta Sörenson

Fler Föreställningar

Annonser