San Francisco Ballet i Köpenhamn

USA’s äldsta balettkompani San Francisco Ballet gästspelar på Tivoli Koncertsal i Köpenhamn: Det var på Tivoli i Köpenhamn som kompaniets balettchef, Helgi Thomasson, började sin danskarriär, nämligen på Pantomimeteatret. Den isländska balettchefen har med sig ett kompani i toppform. Dansarna är otroligt snabba och i det närmaste outtröttliga. Det ser aldrig ansträngt ut, trvärtom ser det ut att ha ett inneboende kraftöverskott hela tiden. Bara detta är helt magiskt, men det är också magiskt att uppleva Christopher Wheeldons verk Within the Golden Hour, som är ett enda flödande sammanhang och otroligt läcker och vacker att se. Det är som om man aldrig har sett något tidigare som är i närheten av de steg och rörelser som Christopher Wheeldon koreograferar. Vad får han allt ifrån?
Det inleds med att två män, långsamt och mjukt i det närmaste modellerar fram sina rörelser i luften, så vi i publiken nästan känner rörelserna i våra egna kroppar. Sen för Christopher Wheeldon in oss i en värld som påminner om en vacker trädgård med exotiska blommor, som slår ut mott framför våra ögon. Koreografin växer organiskt likt växtlighet, vegetativt och blomstrande. Det finns inga underliga rörelser som verkar onaturliga eller fel. När herrarna lyfter damerna och de sträcker ut armar och ben i alla möjliga riktningar är det som blomsterknoppar som brister i det gyllne eftermiddagsljuset.
Och när Ezio Bossos musik låter som vatten der porlar fram, böljar rörelserna helt igenom dansarnas kroppar.
Within the Golden Hour är som en hyllning till till naturen och dess mångtaliga former. De flotta dräkterna är ockragula, azurbl och mossgröna, och har en slags indisk/hinduistisk touch, på samma sätt som dansen har ett orientalskt drag. En still som passar fint in på Tivoli, som också har många orientaliska inslag.
Man hade gärna velat vara i Christopher Wheeldons sköna koreografiska trädgård med de exotiska växterna en hel afton, man tröttnar aldrig på att se den kreativa uppfinningsrikedomen i Within the Golden Hour. Det kommer att bli väldigt spännande att få se den brittiske koreografens kommande helaftonsbalett till Den Kongelige Ballet, som får premiär i höst.

Det är också spännande att se Helgi Thomassons verk Prism, som redan har börjat när ridån går upp. Det som är spännande med Prism är at se hur Helgi Thomasson piffar upp den klassiska baletten med morderna rörelser. Steg från modern dans eller jazziga handrörelser dyker plötsligt upp på ett överraskande sätt här och där i verket. Men det är inga malplacerade stilbrott de passar väl in i det klassiska uttrycket som extra krydda. Prism är ett verk med hela 29 dansare så det är nästan hela kompaniet får presentera sig.
En särskilt iögonfallande dansare är Yuan Yuan Tan, som med graciös kylig elegance stjäl uppmärksamheten från sina kollegor. Den kinesiska dansaren blir till verkets radierande prisma och likt hovnarren i de gamla narrativa baletterna flyger den glatt leende japanske Hansuke Yamamoto ut och in på scenen med ekvilibristiska hopp och piruetter. En härlig start på balettkvällen.

Tredje och sidsta delen av programmet är därimot mer diskutabelt. Chaconne for piano and two dancers av Helgi Tomasson är ett fint litet pas de deux med svåra hopp och precisa piruetter, men också en aning tung och bedagad särskilt efter att ha fått se Wheeldons sprudlande uppfinningsrikedom Finalen är Jorma Elos Double Evil, ett populärt verk hos publiken, men inte så bra enligt min mening.
I Double Evil är koreografin på vissa ställen helt robotaktig ocller dockliknande men de maskinartade rörelserna fungerar inte så bra för alla dansarna. Det maskinella uttrycket blir inte så övertygande. Visst finns det fina detaljer, som när en dansare står blickstilla medan hans ena arm frekar ut som om den inre motorn har börjat skena iväg. Men det blir alltför mycket av gymnastikuppvisning med stela, enformiga rörelser.
Jorma Elo rör sig i gränslandet för det dramatiska och melodramatiska. En intressant och hårfin balans men av och till tippar Double Evil över och blir lite för svulstig, effektsökande med sina mörka scenerier, dramatiska positioner och stela ögonkast. Bäst fungerar de kombinationer där dansen inte är robotaktig utan snarare tar form av en underhållande Broadwayshow. Det är trots allt fin dans som passar väl in i finalen.

Torben Kastrup