Spännande fransk nycirkus i Köpenhamn

Inom ramen för Köpenhamns Internationale Teaters (KIT) Ny Cirkus
festival presenterar teater Republique Cirque Trottolas senaste
föreställning Volchok. Med denna inleder de samtidigt sin nya
spelsäsong där det som vanligt är fritt fram för nytänkande.
Volchok är ett ryskt ord och betyder leksakssnurra. På
italienska heter snurra trottola och det fick också deras cirkus som
har hemort i Frankrike heta.
Snurran betraktar de som en metafor för
deras arbete. Den är rund, gör små piruetter samtidigt som den helt
själv kan stå upprest i ett slags balanstillstånd, ett magiskt
ögonblick som inte varar länge. Den överrumplar, leker med oss
samtidigt som den skapar nya förväntningar.
Som ni har förstått handlar Volchok om balans. Kanske handlar
all cirkus om det? Balansen mellan de på scenen och vi men också
mellan den traditionella cirkusen och nycirkusens uppfinningsrikedom.
Det är en charmerande minimalistisk föreställning som går på djupet
med all sin rättframhet samtidigt som den är fylld av dagligdags
humor, komik, ekvilibrism och spontanitet.
Redan i första scenen anger de fem artisterna tonen. Jonglören,
akrobaten och clownen Mads Rosenbeck, den ende dansk som gått igenom
den franska cirkusskolan Centre National des Arts du Cirque, den
superskickliga luftakrobaten Titoune och clownen och akrobaten
Bonaventure. Inte att förglömma de båda musikerna Pelene och Barriére
som med sina second handinstrument i de mest oväntade positioner
jonglerar med olika ljudfrekvenser för att få det hela att vibrera.
Ljudlandskapet är både skrapigt och fyllt av ett myller av nyanserade
harmonier. Det är samma lekfullhet som präglar hela föreställningen.
Redan när vi bänkar oss runt den lilla intima scenen dras våra
blickar mot tre jättestora slitna och välpackade säckar som hänger i
taket. Med en mjuk duns faller de plötsligt ned. Sen sliter och kånkar
de tre artisterna runt med dem, dyker in i dem, åker rullskridskor och
manipulerar runt tillsynes oförmögna att göra sig av med dem.
Nästan
oförmärkt slungas vi med in i denna magiska fars där allt andas second
hand och visar sig för stort, trasigt men fyllt av en slags livskraft
som de skickliga artisterna lyckas sätta ny existens i.
En lång sidenklänning sätts på en kvast för att stunden efter
virvla runt i en hallucinerande dans tack vare jonglören Rosenbeck
som tillsammans med Titoune skapar oförglömliga bilder där kvasten
spelar huvudrollen.
Se vänder man ut och in i all oändlighet på en
kavaj utan att finna sig till rätta. Alla bär vi på våra bördor.
Ibland försöker vi göra oss av med dem men kan vi verkligen byta dem
verkar sensmoralen vara. Kanske bara vända ut och in på dem för en
stund för att vi skall känna poesin i vardagens mödor.
Plötsligt faller en stege ned med ett dån precis framför mina
fötter. Som för att påminna oss om att vi själva är delaktiga,
stimulera våra förväntningar som sätts på spel, låta oss ryckas med in
i akrobaternas ekvilibristiska utkast. Få känna den där riktiga
whauu-effekten, som i samspel med komiken trollar fram något annat.
Att jonglera handlar om att hålla balans men också en strävan mot
något annat. Inte bara att fånga ett objekt utan lika mycket att
låtsas tappa det.
När Titoune högt uppe i luften slänger sig ut efter trapetsen med
hjälp av Bonaventures starka muskler sprids en slags själslig tystnad
som är unik för cirkuskonsten. Att på detta sätt jonglera med kroppen
tvingar oss att tänka i andra banor. Människans sårbarhet men också en
strävan att uttrycka något annat bortom vår egen perceptionsförmåga.
När ett fat eller en boll faller hajar vi till men om kroppen skulle
falla betyder det död när den faller till marken. Men det gör den
förstås inte. Virtuositet och död är starkt förknippad inom cirkusen
men i den här föreställningen är det en strävan att uttrycka något
annat mera livsviktigt.
Den franska nycirkusen är ständigt nytänkande, skapar metaforiska
bilder som inte bara stelnar till i sig själv för att tillfredsställa
publiken utan går längre i all sin underfundiga idérikedom som
stimulerar in i nya vinklar där människans skörhet blir till en
symbol till förvandling.

Åk till Carlsbergstältet, se och tänkt till! Det står kvar ända
t.o.m. den 10 september.

Ann Jonsson