Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 01 oktober 2020

En lysande Macbeth

2010-06-30

Fakta:

Namn: Macbeth
Regissör: Krzysztof Warlikowski
Plats: La Monnaie
» http://www.lamonnaie.be/

Framför scenen hänger en grön fluorescerande uppspänd ridå, inte
tillräckligt långt ner för att dölja några fötter och kroppar som sticker
fram. Som för att visa att något pågår bakom. Eller är det möjligen vi
själva som tar plats i salongen. Framför och bakom. För att visa att vi
är en del i föreställningen?
Ovanför scenen hänger två TV-apparater
där två ansikten av en man och en kvinna blickar ned på oss. Två
personer, som några av oss i mängden.
Herr och Fru Macbeth. Det är därför vi kommit dit. För att se
Krzysztof Warlikowskis operauppsättning av Macbeth som nyligen haft
världspremiär i Bryssel. Salongen är snart fylld till sista plats.
Ingenting händer, ljuset bara förblindar oss. Plötsligt hörs körsång
någonstans ovanifrån. Samtidigt intar dirigenten sin plats och
ridån dras upp.
Genom att successivt introducera en rad stimuli får man en känsla
av man själv deltar i en lek mellan fiktion och verklighet. En slags
ritual. Själva scenrummet är iskallt naket, insvept i ett slags
hypnotiserande ljussken.
I den första scenen sitter två soldater och
flyttar runt några schackpjäser medan två andra fortfarande
kamouflageklädda kommer in och slänger ifrån sig sina kulsprutor. Som
om de är på permission. En liten pojke kommer in och börjar leka med
den. Det är Macbeth och hans kollega Banquo som gör sin entré. Pojken
är Banquos son.
”Jag har aldrig sett en dag så grym och så vacker”, sjunger
Macbeth.
Själv har jag aldrig sett en så fantastisk operaföreställning som
inte bara kullkastar alla operakonventioner utan även lyckas med
konststycket att förvandla hela denna Shakespearshistoria till något
nytt som känns så levande att man skulle kunna tro att allt skedde just
nu. Och det är just det Warlikowski vill visa. Ingenting är nytt under
solen. Människorna är de samma och krigen de samma.
Som scenograf använder han ofta utdrag av filmer. Inte så sällan där
krig ingår som huvudingrediens. Gamla amerikanska, italienska och
franska filmer rullar ständigt på fondduken i bakgrunden.
Ett par
omfamnar varandra för att sekunderna efteråt försvinna bort i en bil som
påminner om en sådan som Gestapo använde. Eller kanske någon annan
krigsgenerals? I Warlikowskis uppsättningar står krigets grymheter i
centrum. Inga hjältar utan livs levande soldater, sjuka, handikappade,
mentalt störda av alla fasor de fått gå igenom men ändå levande.
Utan
framtid, utan kraft att orka börja ett nytt liv. Besatta av att segra,
över alla, beredda till mord och grymheter också mot sina närmaste.
Fru
Macbeth som levt ensam men som nu vill ta revansch, begår i slutscenen
självmord. Warlikowski tycks, liksom Shakeaspear troligen gjorde, anse
äktenskapet som en början till olyckor. Här är det barnen som inte bara
får ta de värsta stötarna utan också ofrivilligt tvingas in i den
sociala institution som ätenskapet utgör.
Warlikowski lyckas inte bara inkorporera Verdis romantiska musik
med dessa välkända operafigurer utan också få dem att kännas kusligt
levande. Generaler som kommer tillbaks från ett krig någonstans med
enda drömmen om att börja kriga någon annan stans. Mentalt rubbade
eller kriminella? Det enda som finns kvar i deras hjärnor verkar vara
en serie mardrömslika bilder; drömmar av förkolnade väsen som irrar
runt i deras inre för att stunden efter dyka upp i andra sammanhang.
Shakespeares häxor och trollväsen återkommer
föreställningen igenom men som absurda figurer som verkar leva vidare
och det är de som med jämna mellanrum dyker upp i de krigsskadades
medvetande. Homo-och transsexuella, små barn som verkar förkrympta med
ansikten som vålnader. Alla vandrar de runt som om de kom från en annan
värld, bortom vår egen förkrympta verklighet. Bilder av lyckliga
homosexuella par som i slutändan också dödar varandra genom att kväva varandra
med genomskinliga plastskynke.
Musiken känns plötsligt lika
exhibitionistisk som aktörerna på scenen.
Det är skickliga operasångare som fått ställa om och improvisera sig
igenom denna fåfängliga absurdistiska värld där allt ställs på sin
spets. Där vi alla är förlorare, offer för vår egen själviska förljugna
värld där hatet verkar regera. Alla dödas: Macduff och dennes barn av
krigskollegan Macbeth. Alla känner vi historien. Ändå kan vi inte låta
bli att ryckas med.
För Warlikowski är det ingen skillnad på män eller kvinnor, båda är
lika ansvariga, båda lika färdiga till kriminella handlingar. De stärker hela
tiden varandra vilket gör att deras förhållande är dömt att haverera.
Scenografi, kostym och ljus är förtrollande väl i samklang.
Stämningen i scenrummet är iskall – en blandning av operationssal med
porslinsvaskar och speglar där man alltemellanåt tvättar av sig blodet
samt ståtliga bordsuppsättningar med hav av klirrande glas som efter
festen fylls med rester av dockhuvuden, armar och ben som sticker upp
till höger och vänster.
I nästa scen kommer barn in och plockar åt
sig alla dockor som de försöker sätta ihop utan att lyckas. Då slänger de bara undan dem och hjälps i stället åt att rulla ut borden.
Efter föreställningen verkade ovationerna aldrig vilja upphöra. Alla applåderade, såväl aktörerna på
scenen som publiken i salongen.
Det är den tredje uppsättningen av Warlikowski som visats i
Bryssel. De tidigare som visats på La Monnaie är Cherubinis Medea och Apollonia, skapat för Avignonfestivalen med ett montage av texter från alla tider. Andra verk som han har satt upp under de senaste åren är Don Carlos, Iphigenia
på Tauris, Affären Makropoulos, Kung Roger, Parsifal, Eugen Onegin
och han arbetar nu med Rucklarens väg för Staatsoper Unter den Linden. Att han är en av Europas allra mest eftertraktade
scenkonstnärer, både inom teater och opera, är inte svårt att förstå.

Ann Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser