Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Tisdag 29 september 2020

Killarna tar revansch

2010-06-15

Fakta:

Namn: M/K Danseur Noble
Ensemble: Den Kongelige Ballet, Det Kongelige Kapel,
Plats: Store Scen
» http://www.kglteater.dk

Ingressen till Bournonville Variationer, i idé och
iscensättning av Nikolaj Hubbe och Thomas Lund, är lika rolig och
medryckande som hela den sceniska bildframställningen med ständigt
skiftande ljusdesign på fondväggen och punktupplysning av de olika
stegen och de mest karaktäristiska vändningarna. Kostymerna, bentrikåer
och med försilvrade barockinspirerade överdelar, matchade på ett
briljant sätt de olika Bournonvillska variationerna.
För att sätta extra touche på det hela och göra den till något
utöver en ren skoluppvisning hade man i ingressen klätt dansarna i grå
arbetskläder som de sedan nonchalant kastade av sig för att starta
dagsträningen. Inte utan att man tänker på ingressen i Platels Out of
context
. Här blir det förstås mera av ”Inside the context”.
Inslaget med ett live-ackompanjemang på scenen av en skicklig
violinist, Anton Lasine, var lika vackert utfört som koreografiskt väl
avstämt.
Utan August Bournonville hade den Kongelige danske Ballet aldrig
haft den kvalitetsnivå internationellt som den alltid haft. Och
fortfarande tydligtvis har. Allt tyder på att de unga dansarna inte
bara kommer att föra traditionen vidare utan också skapa nytt utgående
från den Bournonvillska traditionen. Här finns ju massor av material att
bygga vidare på.
De unga dansarna visade här att de redan hunnit bemästra både den
så berömda épaulement-en av kodorden i Bournonvillestilen- där ben och
fotarbetet är avgörande för att uppehålla den elastiska kroppsenergin
liksom les grands jetés en avant med armarna utsträckta eller alla de
andra jetéerna med överkropparna lätt vridna med armarna i balans ovan
huvudena samtidigt som blickarna är riktade ut mot publiken.

För att fokusera på rörelserna hade man gjort en fri koreografi där
de enskilda dansarna gavs större chans att visa de olika variationerna.
För som det stod skrivet på en bildskärm i ingressen: ”Dansen er en
kunst, fordi den forudsaetter kald, kundskab og faerdighed”, ord som återfinns i Bournonvilles berömda Choreographisk Trosbekjendelse.

Kunskap och färdighet står sig ännu men det där med kallelse får väl
höra den romantiska tidsåldern till.
Det hela var manligt så det förslog. Icke en enda tjej utom i sista delen av Eidolon. I stället var det fritt fram för den manliga dansen.
Bournonvilles egen lilla käpphäst. Denna, då som nu, visade sig bli
föreställningens styrka. För finns det någon häftigare och kraftfullare
mansdans än José Limons The Unsung, som han skapade 1970, alldeles
i slutet av sitt liv?
Här var den enda musiken den som kropparna själva framkallade genom
fottrampen och de häftiga fallen men också genom andningen och svetten
som de skickliga dansarna med tiden verkade drypa av. Allt för att
föreställa oss den heta ökensanden som bränner indianernas fötter och
som genomsyrar dem.
Trots att baletten handlar om indianernas undergång
kan det likväl kännas som vilken grupp av killar som helst som
tillsammans försöker ge uttryck för sina känslor. En tuff
uppvisningsmatch. Endast tillsammans kan de bli starka, verkar de vilja
säga. Inte utan att man blev imponerad av hur dessa unga klassiskt
vältränade dansare från ena stunden till den andra kunde slå om till en
fysiskt ytterst krävande modern dansstil. Kanske just därför att de
hårdtränats i Bournonvilles ekvilibristiska dansstil som ställer så
stora krav på kroppen?
Nästa lika stora upplevelse blev A suite of dances av Jerome
Robbins från 1994, ett cellosolo live av Bach spelad med stark inlevelse
direkt på scenen av Ursula Smith. Det är två lika fantastiska
soloframträdanden där dansaren Tim Matiakis gjorde en lysande
prestation. Dansen som är fysiskt ytterst krävande – vilken mansdans är
inte det – känns klassisk och modern på samma gång. Dansaren som är van
klassisk dansare försöker komma över alla hämningar för att skapa en
modern dans av Bachs klassiska toner. Ofta ger han upp, försvinner bort
mot fonden för att sekunderna efteråt kasta sig in i nya utmaningar.
Brandstrups Eidolon i manlig version är steget bättre än den
kvinnliga. Kanske därför att koreografien flyter bättre samman med ljus
och videodesignen som bidrar till att göra Eidolon till en både
lekfull, estetisk och poetiskt tilltalande bildberättelse som
definitivt känns förankrad i nutiden.

Ann Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser