Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 04 december 2020

Ett dansande Babels torn

2010-06-15

Fakta:

Namn: Babel (words)
Koreografi: Sidi Larbi Cherkaoui och Damien Jalet
Ensemble: Eastman (www.east-man.be)
Plats: Grand théâtre de Luxembourg
» http://www.theatres.lu

I sin senaste föreställning Babel (words) som nyligen haft
världspremiär i Bryssel vid La Monnaie reflekterar Sidi Larbi Cherkaoui
liksom i tidigare verk Foi, Myth och Origine kring
andlighet och vår relation till denna i ett multikulturellt samhälle
där de etniska gränserna alltmer håller på att lösas upp.
Liksom i de
tidigare verken har musiken (live) med musikerna placerade högt uppe
på ett podium i bakgrunden – en roll som förenar människorna, samtidigt
som den tjänar som support till dansarna.
Här är det till medryckande polyfonisk folkmusik, en syntes av
orientaliskt, arabiskt, keltiskt och provensalskt, som de tretton
dansarna, alla av olika nationaliteter drar oss med in i ett
scenkonstnärligt laddat universum där den brittiske skulptören Antony
Gormleys underfundiga metallmoduler redan intagit rummet. Det är samme
Gormley som signerade scenografien till Cherkaouis tidigare verk
Sutra och Les moines de Shaolin.
För att laborera runt med dessa stålkonstruktioner, bygga upp dem,
för att stunden efter plocka ned dem och föra dem samman fordras massor
av energi. Och sådan fattades verkligen inte dansarna som formligen
sprudlade av sådan. Dessa enkla stålmoduler i olika format visade sig
liksom brioleksaker ha mängder av kombinationsmöjligheter som dansarna
frenetiskt utnyttjade för att kontinuerligt förändra scenrummet.
Med en
lekfullhet och virtuositet som gick hand i hand lyckades de få oss att
känna som om hela scenrummet rörde sig samtidigt som de ramade in de
olika tablåerna som föreställningen var uppbyggd kring.
Babel (words) är ett samarbete mellan Cherkaoui och Damien
Jalet, som ända sedan deras tid vid C de la B som dansare hos Platel
stått nära varandra med utan att co-signera verken.
Det är Jalet som
här hjälper till att göra Cherkaouis lite mystiska filosoferande till
en burlesk, humoristisk och folkligt spirituell föreställning lite i C
de la B anda.
Liksom där inträffar så mycket av galen uppsluppenhet och komiska
upptåg att det nästan känns som en modern commedia
del’ arteföreställning. Allvar och munterhet blandas i de olika
scenerierna som avlöser varandra lika snabbt som metall-strukturerna
ändrar form. Kombinationerna verkar lika oändliga som de
frågeställningar vi själva ställer oss kring ordets, språkets och
gesternas relation till varandra – det talade och fysiska språkets makt
över människans andliga utveckling.
”I begynnelsen var det ordet”, som Evangelisten Johannes en gång
sade. Och det var just kring ordets makt som det hela handlade.
Trots
att alla talar olika språk så lyckas vi i slutändan ändå förstå
varandra. Med gester, mim, ord, dans, musik. De var ju så det hela
började och fortsätter ännu idag. Alla dansarna lyckades med sina egna språk på alla upptänkliga sätt ändå göra sig förstådda. Med sina
expressiva rörelservokabulärer, en blandning av västerländskt,
orientaliskt, hip hop och capoeira lät de oss känna hur snabbt allt
sker.
Så snabbt att vi knappt kan hinna med utan att också vara anpassningsbara för att överleva i en alltmer kaotisk omvärld. Alla
försöker manipulera varandra. Lekfullt, humoristiskt och fyllt med små
sarkastiska, absurda inslag där varje dansare verkar ha getts fritt
spelrum. Med en ironisk glimt parodierar de på hur amerikanerna
fortfarande försöker dominera världen också med språket och hur detta
inkräktat på våra egna in absurdum.
Kommentaren kring den flamländska
dansen saknas heller inte: i en sekvens visar två dansare lika
tokroligt som virtuost hur den ene av dem på några sekunder
förvandlas från nutida modern dansare till något som närmast tar formen av
ett skämtsamt groteskeri som om de tillhörde något slags förhistoriskt
folkslag.
Oförglömlig är också androiden som inleder hela föreställningen med
sina i ord oförståeliga förklaringar men som med sitt rika minspel och
gestik ändå lyckas få oss att förstå. Samma marionettliknande varelse
som återkommer under hela föreställningen och som låter sig manipuleras
till höger och vänster för att till slut förvandlas till en robot.
Lika oförglömlig är slutscenen när alla dansarna tillsammans bildar
ett slags myllrande Babels torn. Ett jättelikt berg av kroppar som
verkar röra sig utan början eller slut. Från en metamorfos till en
annan – språk, gester, rum – växer en psykologisk dimension fram som vi
alla känner samröre med. Inte så konstigt att den engelska publiken
redan utropat föreställningen till ”årets bästa”.

Läs intervjun med ”androiden” Ulrika Kinn Svensson i
Danstidningen 3/ 2010.

Ann Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser