Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 30 oktober 2020

Ryska passsioner

2010-05-27

Fakta:

Namn: Onegin & Red Gisell
Koreografi: Boris Eifman
Ensemble: Eifman Ballet
Plats: Finska Nationaloperan, Helsingfors
» http://www.ooppera.fi/

Onegin, koreografi af Boris Eifman , musik af Peter Tjajkovskij og Alexander Sitkovetskij, lysdesign af G. Filshtinski og Boris Eifman , kostumer af O. Shaishmelashvili og P. Okunev, scenografi af Zinovy Margolin, videodesign af V. Bystrov.

Red Giselle, koreografi af Boris Eifman , musik af Peter Tjajkovskij, A. Snittke, G. Bizet, W. Donaldson, H. Aeckermann, B. Loska, S. Laube, A. Adam og B. Asafi ev, scenografi og kostumer af Vyacheslav Okunev. Set på Den Finske National Opera i Helsinki d. 23.-24. april.

Det är ordentligt med spark i balettskorna när S:t Petersburgs nu 63-årige enfant terrible Boris Eifman fyrar av sina laddade balettdraman från scenen i sin ständiga undersökning av den ryska själens djup.

Det var ingen lätt match för de sovjetiska myndigheterna att förmå judiske Boris Eifman att emigrera. Den upproriske Eifman lämnade sitt jobb som lärare vid balettskolan i Leningrad 1977 för att grunda sitt eget kompani, Leningrad Theatre of Contemporary Ballet, som ville utforska de själsliga djupen utan beröringsångest för tabun med hjälp av ett nytt högdramatiskt och innovativt rörelsespråk. Myndigheterna var inte särskilt begeistrade. Man avsåg att Boris Eifmans moderna baletter var pornografiska. Det hjälpte heller inte att Eifman använde sig av västlig rockmusik av den kända gruppen Pink Floyd till en av sina första baletter.

Men Boris Eifman ville inte emigrera. Han stannade i S:t Petersburg och fortsatte att skapa sina kontroversiella baletter i censurens utmarker, inte sällan med avstamp i den ryska litteraturen som Dostojevskijs Idioten och Bröderna Karamazov, Bulgakovs Mästaren och Margarita, Tolstojs Anna Karenina, och senest Pushkins Onegin, men också rysk historia, musik- och baletthistoria har givit stoff till Eifmans expressiva och lidelsefulla baletter, som utan något som helst understöd gick för fulla hus överallt i Sovjet och därför kunde fortsätta att spela enbart på biljettintäkterna.

I och med perestrojkan 1987 förändrades myndigheternas syn på Eifmans moderna balettdramatik, och året efter kunde Eifmans kompani för första gången gästspela utomlands, och sen dess har Eifman Baletten turneret intensivt världen runt. I november gästade Eifman Balletten för första gången Danmark med Anna Karenina som visades i fyra jyllädndska städer. »Vi har aldrig sett något liknande,« skrev Nordjyske Stiftstidende efter gästspelet i Aalborghallen, och Vejle Amts Folkeblad kallade baletten: »Sublimt tragisk kärleksdans«. De danska öarna kunde titta i stjärnorna efter Eifmanbaletten.

Nyligen har Eifman Balletten gästspelat på Den Finska Nationaloperan i Helsingfors, inviterad av den danska balettchefen Kenneth Greve, som just har fått sitt kontrakt förlängt. Finländarna är förtjusta i sin danska balettchef och likaså över gästspelet med Eifman Balletten, som hyllades med stående ovationer och tillrop. På programmet fanns två helaftonsbaletter: Eifmans nyaste verk Onegin från 2009 och hans legendariska Red Giselle från 1997, som bygger på den tragiska stjärnballerinan Olga Spessivtsevas tragiska öde.

I Onegin har Boris Eifman helt fräckt förändrat Pushkins ramberättelse till vår närmaste nutid, nämligen 1990-talet med en av S:t Petersburgs berömda broar som typisk storstadslandskap i stålbalkar och vajrar skapat av scenografen Zinovy Margolin med videoprojektioner av demonstrationer flimrande i bakgrunden, som anslår ett politiskt maktskifte som underliggande tema för huvudpersonens historia. I första akten är Tatjana (den vackra Anastasia Sitnikova) traditionen trogen en svärmiskt förläst flicka, men när hon på natten drömmer om Onegin i Eifmans balett, så är det helt ohämmade sexuella fantasier och känslor som bultar likt rödglödgande lava till eb vulkanisk explosion av vilda famntag och akrobatiska lyft och ställningar.

Mer fjärilssvärmisk flykt är det över Olgas flört med Lenskij, som dansades mycket rörande och intagande av Natalia Povoroznjuk och pojkaktigt av Dmitrij Fisher. Och som en extra utveckling av kärleksdramat flörtar inte bara Onegin med Olga men är också väldigt attraherad av Lenskij, långt mer än vänskapliga känslor, vilket resulterar i ett par väldigt pikanta och högdramatiska manliga pas de deuxer av dels duellen dels lite längre fram erindrings-flashbacks. I andra akten hamnar Tatjana och Olga i lastbarhetens träsk i form av ett diskotek, där hela kåren briljerar med flott showdans (balettens standard är inponerande!). Tatjana både lockas och förskräcks av den stenrike Brutalis-grabben med svart läderkostym och tuffa solbrillor (den reslige Sergeij Volubuijev), men de extravaganta presenterna lockar och Tatjana tillägnar sig snabbt den nya kyligt distanserade livsstilen. Onegin däremot slutar sina dagar som ett eländigt vrak som letar bland sina ihopknycklade bortslängda brev. Förträffligt dansat och spelat med stor nyansrikedom av den suveräne Oleg Gabisev.

*

I Red Giselle är temat likaså den följsamma individens undergång i känslornas och maktens alltförtärande bål. Red Giselle var Olga Spessivtsevas tillnamn och baletten berättar historien om världens kanske största ryska ballerina som slutade sina dag på ett mentalsjukhus i USA. Vi får se henne tränas och formas av sina stränga lärare i S:t Petersburg i början av 1900-talet. Vi ser folket ta makten med knytnävar och stampande revolutionsdanser. Vi ser Ballerinan komma under en glåmig bolsjevikkommissaries beskydd och hans alltmer hårdnackade sexuella utnyttjande av ballerinan; ett hat/kärleksförhållande som hemsöker henne i form av makabra mardrömmar med mannens dödskalle viktlöst omkringsvävande i nattmörket. Vi följer hendes flykt till väst där hon firar triumfer som Giselle och upplever hennes tilltagande paranoia och tvångstankar i det Charleston-dansande parisiska nattlivet. Och hennes olyckliga förälskelse i sin balettpartner som dock hellre dansar med pojkar på fritiden. Till sist får vi se hennes sammanbrott i hallucinationer och hon försvinner in bakom spegeln och bort från denna världen.

Den långbenta enormt skickliga Nina Zmievets dansar Ballerinan med fenomenal expressivitet i både mimik och rörelser. Hennes ultrakorte kondensering av hela Giselles första akt från förälskelse till vansinnesscenen var helt fantastisk. Precis in i minsta detalj men samtidigt med ett perspektiv som visar på både dansen och dansarens inre upplösning och begynnande sammanbrott. Det var enormt intressant att se! Den stilige Oleg Gabisev dansade den homosexuella partnern, medan den vackre Anton Labunskas var hans förförare. Den långe Oleg Markov var balettmästaren med pekpinnen som älskar sin konst över allt annat. Och den muskulöse Aleksej Turko var den skrämmande poliskommissarien med lång och svart läderrock och bister blick, ja det utdelas alltid sparkar till makten, när skurkrollerna fördelas i Eifmans baletter.

Under sin 33-åriga koreografkarriär har Boris Eifman kreerat mer än 40 baletter för sitt eget kompani och till andra kompanier bl.a. Mariinskij Baletten och Malij Teater i S:t Petersburg och New York City Ballet i USA. Han har hyllats och tilldelats många fina utmärkelser för sitt koreografiska kunnande och han är även knuten till Vaganovaskolan, där han själv fick sin klassiska balettutbildning och i sin ungdom utnämndes till, Folkets Konstnär, men utan att han har förlorat förmågan att på ett begåvat sätt ta upp kontroversiella ämnen, som både underhåller, chockerar och inponerar med sin blandning av våldsamt expressivt balettdrama av i det närmaste akrobatisk virtuositet.

       

Majbrit Hjelmsbo

Fler Föreställningar

Annonser