Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 01 oktober 2020

Bland sylfider och amazoner

2010-05-26

Fakta:

Namn: M/K Ballerina
Koreografi: Balanchine, Robbins, Fokin, Ashton och Brandstrup.
Ensemble: Den Kongelige Ballet, Det Kongelige Kapel,
Plats: Operaen på Holmen, Köpenhamn
» http://www.kglteater.dk

När jag ser  Balanchines Serenaden som inleder Den Kongelige danske baletts senaste föreställning Ballerina kan jag inte låta bli att tänka på Bournonvilles emblematiska balett Sylfiden. Att där går en tråd från såväl Giselle som Sylfiden till Balanchines kvinnovärld är tydligt. En slags oöverskådlig sådan fylld av en hord av eteriska, anonyma väsen på tåspets och i svepande tyllklädnader utan individuell karaktär som svärmiskt försvinner in och ut  ur ett blåskimrande rum med en kärleksträngtande man i sitt släptåg gör likheterna bara ännu mera uppenbara. Lite som de sk. willierna i Giselle eller älvaflickorna i Ett Folkesagn. Enda  skillnad är väl att Balanchine låter oss själva skapa handlingen. Kanske hade han rätt när han på sin tid  myntade ”Ballet is woman”. Idag saknar föreställningen, åtminstone i denna uppsättning, någon aktualitet. För att få den att kännas angelägen fordras helt nya grepp.
   Resten av aftonen fortsätter med Jerome Robbins broodwayinspirerade ”The Cage från 1951 som på sin tid väckte anstöt men som idag lämnar en ganska oberörd. Även här är det en könsuppvisning där kvinnan framställs som ett kitschigt utstyrt rovdjur på jakt efter ett manligt byte. Det är sex, homosex och vilt älskande utan att vi i publiken berörs. De till insekter förvandlade kvinnorna är en slags urmänniskor, amazoner, som i gruppen verkar söka befrielse men i stället går under genom att de besatts av en slags självdestruktiv kraft. Också den neoklassiska baletten rör sig i samma ambivalenta värld. Varför hade man inte valt att ta med en ny balett som exempelvis av Pina Bausch, Anne Teresa De Keersmaeker eller någon annan nutida kvinnlig koreograf som skulle kunna ha tillfört nya öppningar.
 
   Fokins Den döende Svanen som Anna Pavlova gjorde berömd och som en gång väckte uppståndelse här i Köpenhamn när den visades kunde man självfallet inte förbigå liksom Ashtons Five Brahms waltzes in the Manner of Isadora Duncan som Lynn Seymour en gång blev berömd för och som hon nu själv instuderat här i Köpenhamn. När Isadora sprider sina blommor och fritt rusar runt till tonerna av Brahms valser känner man äntligen att en ny era inletts. Själv tänkte jag på Pinas nejlikor, som ju också för henne stod för friheten.
    Kim Brandstrups nyskapade verk Eidolon öppnade äntligen för ett nytänkande. Dessutom var musiken av Kim Helweg som skapats för verket en sann upplevelse som också  möttes med bifall av publiken. Musiken, komponerad i fyra satser, är inspirerad av rytmiska toner som används av den klassiska baletten, som Plié, Jeté, Rond de jambe och fondu, petit battement och frappé samt adagio. En symmetrisk uppbyggnad av fraser som i slutändan dekonstrueras på ett raffinerat sätt. Musiken har dessutom en dubbelstruktur vilket gör att den också används  i den manliga versionen av Eidolon, som visades några dagar senare under  en annan föreställning Danseur Noble.
   Brandstrup, skapar med hjälp av filmiska inslag som fondu, parallelförlopp, flashback ett visuellt laddat scenrum där dansarnas rörelser blir ett med rummet. Ordet ”eidolon” betyder skugga eller spegelbild på grekiska. Brandstrup bygger upp sin koreografi genom att dela in rummet i tre delar där man till vänster ser dansarna i studion tränande framför bommen för att skapa sin egen idealbild för att sedan lösgöra sig från självspeglingen och kasta sig ut i det ljusa mittrummet där fiktion och förvandling utspelar sig med hjälp av de filmiska inslagen. ”En stor dansare förmår skapa rummet omkring sig, så dansen blir större än kroppen och själva rörelsen”, säger Brandstrup i programbladet.
Åtskillnaden mellan manligt och kvinnligt  menar han enbart vara av anatomiskt slag. En kvinnlig ballerinans styrka menar han ligger i hennes inre styrka men också i ryggradens spänstighet. För att visa detta hade han klätt alla de kvinnliga dansarna i tåskor och lät dem försvinna ut till höger i ett slags fiktivt dubbelspeglande rum där rörelsen verkade fortsätta i all oändlighet genom att dansarna rörde sig i slow motion.

 

Ann Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser