Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 24 september 2020

Ballerinornas afton

2010-05-26

Fakta:

Namn: M/K Ballerina
Koreografi: Balanchine, Robbins, Fokin, Ashton och Brandstrup.
Plats: Operaen på Holmen, Köpenhamn
» http://www.kglteater.dk

Det är ett berömvärt projekt som balettchefen Nikolaj Hübbe har tagit sig an i de två föreställningarna Ballerina och Danseur Noble, som hyllar respektive kvinno- och mansdansen. Tanken bakom föreställningarna är att belysa respektive kön och slå ett slag för skillnaderna, som det heter i programmet. Med en halvtom Opera verkar det inte riktigt som om experimentet har fallit så väl ut. Det är heller inte ett särskilt bra program.

Kvinnorna afton Ballerina började med George Balanchines Serenade. Ett kärt återseende av ett gammalt verk från 1934, till hyllning av ballerinan, som alltid ger något nytt. Serenade driver fram en strid ström av bilder och associationer, och kanske för att det just då var årets hittills varmaste dag, upplevde jag verket som en vårblomstrande park. I det vackra azurblå ljuset står kvinnorna likt grekiska gudinnor. Deras rundade armar och händer öppnar sig likt blomsterknoppar. Och när de samlas i täta formationer blir det som en stor överdådig blomknopp. Det är delikat. I den här blomstrande feminina värld träden mannen in. Det är Kristoffer Sakurai, som äntligen är tillbaka efter en långvarig skada. Man dansarn som om han inte varit borta från scenen en enda dag. Det är glädjande att återse honom i Serenade, som är kvällen stora upplevelse.
En stor abstrakt spindelväv hänger i taket över huvudet på spindelkvinnorna i Jerome Robbins’ The Cage. Med utslaget hår och dräkter som liknar aboriginals kroppsmålningar dansar de vilda kvinnorna en bedagad stamdans från 1951. Spindelkvinnorna dräper spindelmännen genom att kväva dem mellan sina spänsiga lår, kanske kan låta lite tufft och lockande. Men det blir som en teatral stumfilm, som är gammeldags gnetigt. Historien om den hur den unga spindeln ska lära sig att dräpa hannarna är så övertydligt berättad att den inte ger något utrymme för fantasin. Och dansarna stopiga bakdelar och öppna munnar gör att de liknar löjliga sexdockor. Vad ska man göra med en sån bombastisk föreställning. En föreställning som kanske var spännande för en 50-talspublik, passar inte dagens publik.

I aftonens tolkning av Fokines ultrakorta solo Den döende svanen från 1907 finns inte så mycket smärta eller dödskamp. Ett par vingflax med armarna och så är den fågeln död.
Det är mer givande att få se Sir Frederick Ashtons Five Brahms Waltzes in the Manner og Isadora Duncan. Det är som om danshistorien levandegörs i detta solo där Maria Bernholdt ger sig hän i en fladdrande rosa klänning med röd peruk. Så kan det verkligen ha sett ut när Isadora Duncan slängde skorna och dansade barfota. Vi ser henne som ett muntert leende barn och som eftertänksamt lyriskt dramatisk dansare och slutligen kastar hon triumferande konfetti omkring sig likt rosa blomblad. Ett riktigt härligt solo.
Damernas afton avslutas med Kim Bramstrups Eidolon med spännande ny musik av Kim Helweg, som nästan stjäl hela uppmärksamheten från den ganska intetsägande koreografin. Titeln på verket är grekisk och står för något i stil med avbild eller spegelbild. Och i ett disigt flimrande universum speglar kvinnorna sig i varandra i sökande rörelser, medan deras blåa skuggor dansar mjukt på väggarna runtomkring dem. En kvinna rycker sig loss ur de eviga speglingarna och ägnar sig istället och en man som är den enda i sitt slag som har trätt in i kvinnovärlden. Det är ganska konstruerat och förutsägbart och Eidolon, som mestadels dansas på scenens bakre del blir alltför inåtvänt. Om det inte vore för den intressanta musiken som tilltalar publiken, skulle det vara en trist upplevelse.

Torben Kastrup

Fler Föreställningar

Annonser