Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 29 november 2020

Jurgita Dronina som Julia

2010-05-24

Fakta:

Namn: Romeo och Julia
Koreografi: Sir Kenneth MacMillan efter William Shakespeares skådespel
Musik: Sergej Prokofjev
Ensemble: Kungliga Baletten, Kungliga Hovkapellet
Plats: Kungliga Operan
» http://www.operan.se

Nypremiär på baletten Romeo och Julia och Jurgita Dronina dansar Julias roll. Koreografin är Kenneth MacMillans från 1960-talet, som hade sitt första svenska uppförande på Stockholmsoperan 1969.

MacMillan följer Shakespeares pjäs troget, och redan Old Will var mer intresserad av Julia än av Romeo. Hennes ungdom, plötsliga mognad, passion och stora beslutsamhet är långt mer intrikat och fascinerande pricksäker än Romeos i största allmänhet störtförälskade.

Sist den dansades på Stockholmsoperan var 2007, och sedan dess har Jurgita Dronina befäst sin position som husets främsta unga svandrottning. Hennes tolkningar präglas av det som den klassiska baletten är intensivt beroende av: säker teknik, men också intellektuell och emotionell tolkningsförmåga och dramatisk skicklighet. Hennes Julia är fin, lätt och skir och gripande i sin inledande barnslighet. Uppvaknandet, när hon inser att hon tvingas lyda sina föräldrars val av man, dansar hon klart och skarpt. Man ser hennes beslut växa fram.

Men mycket 1960-tal är det. Folkvimmelscenernas rörlighet med gatsopning och styckade djurkrokar hos slaktarns är en kvardröjande låtsasrealism och tyvärr blir det ganska rörigt i dessa Brueghelscener. Kungliga Balettens kår har svårt att hålla ihop som en kropp, beror det på för lite repetitioner? Eller för stora skillnader i kapacitet?

Romeo, Olaf Kollmannsperger, har inte Jurgita Droninas säkerhet, men känns mer i fas med sin roll i slutet av föreställningen. Hans vänner Mercutio (Andy Rietschel) och Benvolio (Oscar Salomonsson) ger ett mer välvässat intryck och en säkrare koll på rollernas humor och övermod. Oscar Salomonsson går från klarhet till klarhet och utvecklas dramatiskt väl; hoppas han tas tillvara. Jurgita Dronina fortsätter nästa säsong till Amsterdamoperan, sorgligt för ensemblen där antalet profilerade solister börjat tunnas ut.

Prokofjevs överdådiga musik är en fröjd att höra från orkesterdiket. Dess många färger och variationer tas tillvara med kraft, och det blir också tydligt hur modern musiken är. Skriven under sent 1930-tal kan man höra små pigga piffar från jazzens värld i instrumentalisering och rytmer och någonstans där blir man också påmind om vilken relativ anakronism MacMillans koreografi är. En modern klassiker vid det här laget, absolut. Flickorna som sopar torget i takt i avkortade renässansklänningar och klackskor är en pendang till de romantiska klassikerna (Sylfiden, Giselle m fl) där skördefolk och bondflickor dyker upp med käcka leenden. Men misstänkt musikalfilmslika. Prokofjevs musiks modernitet söker egentligen en mer genuint modernistisk danspartner.

Men Jurgita Dronina är sevärd för en Shakespearetolkning värd namnet.

Publicerad i Expressen Kulturen Scenbloggen 22 maj 2010.

Margareta Sörenson

Fler Föreställningar

Annonser