Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Tisdag 29 september 2020

Läcker La La Land

2010-05-11

Fakta:

Namn: Metamorfos: La La Land /// Falter
Koreografi: Medhi Walerski & Alexander Ekman //// Johan Inger
Ensemble: Göteborgsoperans balett
Plats: Göteborgsoperan
» http://www.opera.se

Delaktighet är nyckelordet för dagen i svensk scenkonst. Väck med fjärde väggen, se publiken i ögonen och ta den gärna i hand redan i den konstnärliga tillkomstprocessen. Men vad medvetet arbetande barnteater vant oss vid i gympasalar och de fria teatrarnas små spellokaler, brukar hos de stora operainstitutionerna resultera i tafatta försök till publikfrieri. Särskilt när det gäller dansen. Till en del har det förstås med format och rent fysiska avstånd till åskådarna att göra, men också med synen på relationen mellan vilka som står på scenen respektive sitter i salongen.
Så underbart då med en trollkarl som Alexander Ekman, koreografen som allt tydligare stiger som en stjärna på den svenska danshimlen. Njut så länge det pågår, snart försvinner han ut i den internationella rymden. Oförskräckt och med gott humör tar han och koreografkollegan Medhi Walerski hela Göteborgsoperans stora rum i anspråk för den dans de iscensätter. De river ner allt vad avstånd heter, av pur lust att kommunicera med oss som ser på.

För två år sedan fick Ekman publiken att häpna över den fria mixen av dansformer i Episode 17, en av delarna i 3 x Boléro.
Nu går han och Walerski vidare i La la land, som hade urpremiär i helgen. Hur de rent faktiskt involverar publiken ska jag inte avslöja.
Gå dit och se. Slappna av och häng med.
Medhi Walerski har fått sin utbildning i både klassisk balett och modern dans i Frankrike. Alexander Ekman är ursprungligen ett resultat av vår svenska dansutbildning. De fann varandra hos NDT, Nederlands Dans Theater, och har redan tidigare koreograferat tillsammans. Här är de samspelta, jag har svårt att se några skarvar som avslöjar vem som gjort vad.
La la land skildrar ett mentalt tillstånd. Utgångspunken är en hjärnforskare som drabbats av en massiv stroke och i ett föredrag berättat om sina upplevelser. Det har inspirerat koreografduon till stark fysisk utlevelse.
En ensam dansare försedd med en forskningsanpassad lampa, som belyser olika delar av kroppen, rör sig hela tiden i utkanten av scenen. Ett imponerande slow motion-solo av Delphine Boutet som aldrig låter oss tappa fokus på kroppen.
Två män vid varsitt bord pysslar med små strutar. Längre fram Bernard Matracki, som spelar behagligt dansant musik på sin flygel. Hans återkommande närvaro med levande musik är en viktig nerv i föreställningen som annars bygger på en blandning av inspelad musik.

Den rofyllda starten bryts av en vägg. Scenen fylls av dansare som tågar in och sätter allt i rytmisk rörelse. Golvet och blicken skapar grundstruktur. Ett totalt (samman)brott blir signalen för kaos. Uppbrott avlöser varandra, scenen fragmenteras i olika, av Joakim Brinks ljusdesign skapade rutor där dansarna i halsbrytande kombinationer försöker greppa tillvaron. Videoprojektioner används på ett ovanligt begåvat sätt. Suggestivt förmerar eller förvrider kameran rörelserna.

Ekman och Walerski placerar gärna ensemblen i den klassiska balettens grupperingar och linjer. Dansarna får tillfälle att visa sin samstämda, tekniska spetskompetens. Det är bara det att rörelserna är – till synes – enkla och nya. Överraskningen blir stor.

Med generös humor gestaltar koreografin våra försök att greppa tillvaron. Hela Göteborgsbalettens dramatiska talang tas tillvara, några dansare specifikt. Här finns Fernando Melo och Mattias Suneson som dynamisk duo med stuk av Bill och Bull. Vältajmade i såväl repliker som rörelser.
Erik Johanssons försök att nå nirvana är en studie i viljan att nå fram och Monica Milocco är dansens flitiga lisa, en inkarnation av den disciplin som konstformen stod sig slätt förutan. Metakommentaren är närvarande som en knorr i kanten.
Alla upptåg och tecken har sin mening i helheten, guldfiskarna i akvariet är ett memento.
När vi lämnar La la land är det lätt att glömma att kvällen, innan vi kom dit, också bjöd på ett annat stycke. Johan Ingers Falter inleder programmet – med den sammantagna titeln Metamorfos, en konstruktion vi kan bortse från.

Deckargenren har flyttat in i dansen, tänker jag när dansarna söker med lampor i mörkret. En mystisk jakt på något. De nio på scenen har utbrott av dans, men Ingers koreografi får inte skärpa nog att hävda sig i den skog av rep hans scenografi skapar.
Effekterna tar över. Häftigast är när repen släpper sina fästen och faller samman i nystan. Det blir en rörelse med tyngd.
Associationen till koreografen Per Jonsson, som verket tillägnas, når bara fram till mig i form av Lars Åkerlunds musik ur Rivers of Mercury. Johan Ingers koreografi är, tyvärr, inte ens hälften så alarmerande.
Lis Hellström Sveningson

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-posten 10 maj 2020

Spelas t o m 22/5.

Lis Hellström Sveningson

Fler Föreställningar

Annonser