Pontus Lidberg tolkar Shakespeare

Vinden tjuter och en matta av lampor lyser upp scengolvet. De
elektriska lamporna börjar röra på sig längs golvet för att
därefter lyftas mot scenvinden där de släcks. Med sin flotta och
effektfulla ljusdesign fångar scenografen och ljusdesignern Patrik
Bogårdh publiken med det
samma. Det gör även Rachel Quarmby-Spadaccini med sina överdådiga
renässansdräkter som Den Kongelige Ballets äldsta dansare och
karaktärsdansare bär. Pontus Lidberg har koreograferat
historien Exit, Pursued by a Bear, där han blandar Shakespeares två
dramer En Midsommarnattsdröm och En Vintersaga.
Oberon, Titania och
Puck
från En Midsommarnattsdröm moeter Hermione och den avundsjuke Leontes
från En Vintersaga.
Som titeln antyder dyker björnen från det
sistnämnda dramat också upp. Även om björnen bara uppträder som en
regianvisning i tredje akten av En Vintersaga, intar den här en
central roll. Titania förälskar sig i den bruna nallebjoernen efter
att Puck har ingripit med sin förtrollade blomma.
Leontes svartsjuka
gaar däremot ut över Hermione och Oberon, som han tror, har en affär.

Lyckligtvis slutar allt väl och slutligen dansas det hovdans där
björnen valsar runt med en praestkrage kring sin ludna hals. Den
sammansatta historien kanske låter invecklad, men det är den inte
för Pontus Lindberg berättar den på ett mycket enkelt och
medryckande sätt. Och han får god hjälp av scenografins många
lampor, som både illuderar snöflingor, iskristaller,
stjärnor och ändaa fungerar som en mur mellan de äkta makarna
Leontes og Hermione.

Musiken är en blanding av renässansmusik och moderna rytmiska toner i
en
spänndande sammensättning, som fint passar ihop med den enkla
koreografin. Med äldre karaktersdansare i överdådiga kostumer och
pudrade peruker går tankarna till
Nederlands Dans Theater III, och Jirí Kyliáns verk Birth-Day
från 2001 med äldre dansare i vitpudrade peruker och rokokokostymer.

Ändå är
Exit, Pursued by a Bear inte någon enkel efterapning av Kyliáns
berömda
verk, for Pontus Lidberg och Patrik Bogårdh lyckas tillsammans skapa
sitt helt egna stämningsfulla universum av värme och poesi. Sen är
det härligt att få se de mogna karaktaersdansarna ge sig hän.
På programmet Shakespeare in Motion finns också verket Othello,
som hade premiär 2008.
Vad Louise Midjords ungdomsföreställning
egentligen bidrar med på Skuespilhusets stora scen är svårt att
säga. Frågan är om
Othello med sin omständiga berättelse full av gester och övertydliga
klichemättade symboler och en tung
scenografi överhuvudtaget säger de unge något.
Om Den Kongelige
Ballet verkligen vill nå ut till en yngre publik skulle man kanske
istället invitera Steen Koerner eller Lene
Boel att göra koreografi, som är mycket mer nutida och angelägen.

Men man kan åtminstone glädja sig över Alban Lendorfs dans. Han
dansade Jago redan vid premiären för två år sedan, och gör det
lika suveränt nu under nypremiären.

Torben Kastrup