Värdigt Våroffer

Koreografen Maurie Béjart hör till 1900-talets mest betydelsefulla.
Både för att han förnyade och utvecklade dansen modernt, men också
genom att han hade ett särskilt öga för hur dans kan möta verkligt
stora publiker.

Hans verk är ”catchy” som en slagdänga, inbjudande och lätta att följa.
Kompositoriskt är de rikt varierade, teatrala och han hade en
fantastisk förmåga att använda dansarens hela kropp i sin koreografi.
Bara att följa händernas dans i Våroffer är ett äventyr, även om de
bara är en liten del av en stor helhet.

Stravinskijs musik pumpar hett och glupskt i Våroffer och Béjart har
satsat både på massans unisona kraft och individens finstilta
kroppsspråk i sin tolkning där offret till våren är en hymn ”till denna
förening mellan Man och Kvinna i djupet av deras kött, förening mellan
himmel och jord, livets eller dödens dans, evig som Våren, ” som han
formulerade det själv.

Béjart hade ett särskilt förhållande till Stockholmsoperan, där han
arbetade som dansare i unga år. Många svenska dansare har också varit
verksamma vid hans kompani i Bryssel och senare Ballet Béjart i
Lausanne. Hans Våroffer från 1959 har funnits på Stockholmsoperans
repertoar sedan 1987, och tas nu upp igen drygt två år efter Béjarts
död. Det är en klassiker som står sig utmärkt väl. Marie Lindqvist och
Anders Nordström i solistrollerna som de två utvalda var på
lördagskvällen utsökt precisa, dramatiskt såväl som danstekniskt.
Kåren
med 46 dansare är just så samstämd och synkron som koreografin kräver
för sitt massiva uttryck, det är ingen drill för sin egen skull utan
just för det unisona, mäktiga intrycket. Dirigenten Graham Bond och
Hovkapellet behärskar Stravinskijs komplicerade och muskulösa rytmbygge
fint.

Lika lyckade är inte de två verk som dansas före Våroffer. De tolv
dansarna i Thierry Malandains koreografi för Maurice Ravels Bolero är
inte färdiga med verket, som brister i det unisona, här utan tvivel en
poäng med verket. Musiken stegras och upprepas, och dansen i en sluten
scenografi med genomskinliga glasväggar bjuder den inte riktigt
tuggmotstånd.

Aftonens mellersta verk, Les Noces av Angelin Preljocaj med
Stravinskijs musik på band, ter sig blekast. Preljocaj refererar till
bröllopscermonier på Balkan, men hans sedvanliga stora, visuella anslag
går inte fram. Trots att Stravinskijs musik till Les Noces inte alls är
så ältande som Bolero och Våroffer, blir verket ändå fullt av
upprepningar.

Men till slut kommer så Våroffer som Kungliga Baletten dansar på god
nivå, värdig verkets klassikerstatus. Dynamiskt, jämnt, vackert,
intressant.

Publicerat Expressen Kulturen Scenbloggen 24 april 2010

Margareta Sörenson