Cullbergarnas vingar

Nina Fonoroff, legendarisk koreograf och pedagog, verksam i USA, skrev en gång om hur sällsynta koreografiska begåvningar är. Hon var, bland annat, en person som hade arbetat med svenske Per Jonsson (1956-1998) och sett hans talang och förmåga och à propos honom skrev hon:

”En stor koreografisk talang är en sällsynthet därför att den kräver så många aspekter, inte bara rörelse, inte bara dans: koreografi är måleri, det är musik, det är teater, det är litteratur, det är fantasi, det är allting på en gång. Och man måste verkligen behärska alltihop för att bli en sann koreograf, för dans består av allt detta – Under en period på hundra år, har det funnits en handfull ”big people”…Mycket få koreografer har förmått uttrycka sig musikaliskt, visuellt och dramatiskt.”

Det är skräckinjagande ord för den som vill försöka sig på koreografi. Nästan alla koreografer är dansare först i livet, men går vidare, utvecklas och fördjupas. Därför är det nödvändigt att pröva vingarna, vilket betyder, i den snöda verkligheten, få praktiska möjligheter att göra det.

Cullbergbaletten låter (som Kungliga Baletten, för övrigt) några av sina dansare våga och under två föreställningar möta en publik – också helt avgörande för att se om vingarna visar sig bära. På Moderna Dansteatern kunde man i helgen se Cullbergbalettens dansare koreograferar – och det blandade resultatet ligger i sakens natur.

Av sviten korta stycken är verken för två dansare helt överlägsna de andra, som är solon. Dynamik, spänning och något av det där ”alltihop” uppstår kanske mer omedelbart, åtminstone för betraktaren när två dansare möts, bildar enhet och motpol. Adam Schütt och Rachel Tess dansar och har själva gjort den sceniska installationen av glasflaskebyggen upplysta inifrån. De dansar inte utan bökar, krånglar och bråkar sig runt varandra i My leg is your leg en spännande rörelseskiss av några tänkbara sidor av alla mänskliga relationer.

Mest avklarnad och ”färdig” är Residual, Joaquim de Santanas verk som dansas av två fullfjädrade cullbergdansare, Anton Valdbauer och Sylvie Gehin Karlsson. Vackert och laddat dansar de inne i de rum som uppstår inom deras kroppar: ett valv av armar runt den andre. Den skulle kunna möta en bredare publik direkt och bli förstådd, upplevd och tolkad.

Ett av svensk koreografis stjärnskott just nu, Alexander Ekman, uppstod så här. Någonstans måste man börja med sitt ”alltihop” och Moderna Dansteatern, ett gammalt pålitligt växthus för ny dans, är just rätt ställe.

Publicerad i Expressen Kulturen Scenbloggen 19 april

Margareta Sörenson