Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 23 september 2020

Bounces sista studs

2010-04-26

Fakta:

Namn: The Last Baounce
Koreografi: Bounce
Ensemble: Bounce
Plats: Globen, Stockholm
» http//www.bounce.nu

Hes, lomhörd och med bankande hjärta går man rytmiskt ryckande hemåt. The Last Bounce i Globen är en överväldigande upplevelse.

Retrospektiv är väl ordet, men Bounce har nu aldrig hållit sig till de rådande ramarna. Visserligen är en stor del av den sista föreställningen med gänget stycken ur de 13 årens verk och en utmärkt återblick som visar hur Bounce med street dance som koreografisk bas vidgat dansperspektiven. Dels som grupp, fusion blev deras signum. Dels som fenomen i dansvärlden och med sensationella publiksiffror.
Bounces intåg på Dansens Hus innebar ett nytt kapitel för svensk dans och ytterligare en uppluckring mellan genrer. Under 1980- och 90-talen blev street dance från USA:s radikala svarta en viktig influens på dans som konstform i sin helhet, och Bounces genombrott kom just när street och break dance började bli verkligt spridda dansformer.

Så vad är då mer i sin ordning än att Cullbergbaletten dansar ur Johan Ingers Position of Elsewhere, att Caché Dance dansar salsa, att Harlem Shoots dansar Lindy Hop, att break dance gruppen SpinKings spetsar med otroligt atletisk dans.
Föreställningen har en filmad ramberättelse där Bounce står inför rätta för att ha svikit street dance i grunden genom att blanda den med vad som helst annat. Vilket är sant, och själva poängen med Bounce.

Maffigast under kvällen är nog den dansande juryn, en hel läktarsektion med ”vanliga” människor som dansar på och kring sina stolar – fabulöst.
Precisionen, energin, glädjen- man känner igen den från Bounces tribut till Michael Jackson förra året på Sergels torg.
Gruppens kraft, individens rätt, egensinnighetens styrka. Något både schysst och generöst som lämnas vidare till andra. Dans i stort format, men med hjärta i vanlig människostorlek.

För de sju urmedlemmarna har de 13 åren med Bounce varit en livsresa. Vemodet över att till slut sätta punkt är inte att ta miste på, men glädjen över allt som gjorts, skapats och upplevts är

ändå större. Och med The Last Bounce visar man tydligt hur det är möjligt att lämna över, att föra vidare ett arv både i koreografisk mening och som arbetsstil och livshållning.

En av de sju är under Globenföreställningarna skadad, dansarens lott är hård och Alvaro Alguilera står visserligen på scenen då och då, men har fått ägna sig åt musiken denna gång. I avsnitten ur äldre verk påminns publiken om vilken superskärpt koncentration som kombineras med rena rama lekfullheten, som den oförglömliga sekvensen med en rörlig kakelvägg där Joe Jobe och Filmon Michael dansar på hastigt utskjutna och indragna ”lådor” i väggen. Otroligt.

Joe Jobe dansar så att allt ser lätt ut, Jennie Widegren dansar så samlat, energiskt och beslutsamt. Fredrik Rydman dansar njutningsfullt – det finns utrymme för personliga stilar och tolkningar inom den ganska hårt drillade och ofta unisona stilen, där man gärna tar till masseffekter för storslaget och massivt resultat.

I den eviga diskussionen om hög och låg kultur, om att fördjupa och utmana eller bara underhålla har Bounce varit en glatt dödsföraktande gränsryttare.
Folkets kärlek har gruppen fått, fina recensioner genom åren och tillträde till de prestigefyllda sammanhangen. De har gjort ”allt” och verkar vilja gå vidare med dans på ett sätt som låter studsen gå vidare till andra, yngre danssugna.

Publicerad i Expressen Kulturen 24 april 2010.

Margareta Sörenson

Fler Föreställningar

Annonser